Life as we know it

Regi:  Greg Berlanti
Manus:  Ian Deitchman, Kristin Rusk Robinson
Skådespelare:  Katherine Heigl, Josh Duhamel och Josh Lucas
Premiär:  2011-01-07
Språk:  Engelska
Längd:  112
Betyg:  4

Holly Berenson (Katherine Heigl) är en lovande matleverantör i cateringbranschen och Eric Messer (Josh Duhamel) är en lika lovande sportchef på en TV station. Efter en katastrofal första date är det enda ha har gemensamt att de ogillar varandra samt att de båda älskar sin gemensamma guddotter Sophie.

Jag tycker filmen är bra sammansatt och rollerna passar skådespelarna mycket bra. Filmen hittar en fin balans mellan sorgliga scener och glädje. Det finns scener, som är väldigt skojiga och scener som man nästan måste gråta. Josh Duhamel har lyckats mycket bra med att på ena sidan spela kvinnotjusare som han gärna utnyttjar och andra sidan som kärleksfull fadder som vill göra allt för Sofie. Filmen utstrålar en viss charm i hur Holly och Erik försöker skapa en perfekt värld åt Sofie. De försöker göra allt som hennes föräldrar skulle ha gjort för henne. De förstår snart att allt blir enklare när de har accepterat situationen. Men de måste prioritera. Man blir tagen av filmen och först i slutet av filmen märker man hur sorgsen hela situationen har varit. Och hur fantastiskt Holly och Erik har bemästrat den. Jag skulle rekommendera filmen åt alla eftersom den inte förskönar verkligheten utan visar att livet går vidare vad som än händer.

Annika Volk

Somewhere

Regi:  Sofia Coppola
Manus:  Sofia Coppola
Skådespelare:  Stephen Dorff, Elle Fanning, Michelle Monaghan, Chris Pontius
Premiär:  2010-10-22
Språk:  Engelska, italienska
Längd:  98
Betyg:  4

På det legendariska hotellet Chateau Marmont Hotel i Hollywood lever den lätt uttråkade Johnny Marco ett dekadent och monotont liv. Han är känd skådespelare, skandalomsusad och en frånvarande pappa. Sofia Coppolas nya film spinner vidare på teman från hennes tidigare filmer. Tristess. Kändisskap.

Johnny får dagarna att gå genom att festa, röka och dricka med vänner som han knappt känner men som alla vill hänga med kändisen. Fast egentligen är han rätt ensam och oengagerad. Kvinnor flirtar vilt med honom. Han kör lite planlöst i mittfilen på motorvägen i sin svarta Ferrari och snurrar runt på racingbanan. Till synes utan mål i livet. Då smyger dottern in i bilden. I en av filmens inledande scener uppträder två lättklädda kvinnor för Johnny på hotellrummet. Runt varsin stång snurrar de till musik medan han ligger i sängen och halvt intresserad ser på. Han orkar knappt hålla ögonen öppna trots avancerad akrobatik. Johnny kollar i några scener senare i filmen på sin dotter Cleo när hon visar upp ett konståkningsnummer. Kombinationen av dessa scener är givetvis ingen slump. Sofia Coppola skapar genom hela filmen en skarp kontrast mellan Johnnys alla kvinnor som trånar efter honom och tjejen som han borde prioritera, dottern. Annars finns möjligtvis en risk att bli uttråkad bara av att titta på denna uttråkade celebritet. Här finns ingen Bill Murray att skratta åt som i den fantastiska genombrottsdebuten Lost in Translation. En liknande ironisk och nedtonad humor känns ändå igen i flera scener. Det är snyggt, meditativt och skickligt berättat. Fotot har tex gjorts av Harris Savides som fotade den så vackra Elephant. Är det då inte lite väl händelsefattigt? Visst, men här finns också mycket att fundera över. Hur ser Johnny på kvinnor tex? Vem är han? Sofia Coppola levde själv som ung mycket på hotell med sin kända far, regissören Francis Ford Coppola. Det är inte svårt att göra jämförelser med tjejen i den här filmen, Cleo. Henne vårdar Coppola extra väl och porträttet av henne blir möjligtvis något för snällt. Musiken är så klart modern om ändå inte helt ny indiepop, precis som i Sofia Coppolas tidigare filmer inklusive kostymdramat Marie Antoinette. Motorljudet från Johnnys Ferrari är också ett viktigt inslag i filmens ljudbild. Hade filmen lyft ytterligare lite med en större kändis i huvudrollen? Kanske, men samtidigt spelar Stephen Dorff väldigt bra. Elle Fanning är också lysande som dottern Cleo. Hon kånkar förresten runt på något svenskt. PS. Sofia Coppolas film Somewhere tilldelades Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 2010.

Peo Sandholm

127 timmar

Regi:  Danny Boyle
Manus:  Danny Boyle, Simon Beaufoy
Skådespelare:  Clemens Poesy, Amber Tamblyn och Kate Mara
Premiär:  2011-02-11
Språk:  Engelska
Längd:  ?
Betyg:  4

Oscarbelönade regissören Danny Boyle utforskar människans gränser och starka överlevnadskraft i denna sanna historia baserad på succéboken ”Vilja av sten”.

Bergsbestigaren Aron Ralston (James Franco) råkar under en klättring ut för en olycka och blir fastkilad i en bergsklyfta. Medan han svävar mellan hopp och uppgivenhet går han igenom sitt liv, sina framgångar, motgångar och tiden han fått spendera med de han älskar. Tankarna ger honom styrka och han fattar ett beslut: Han ska överleva. Till varje pris...


Brothers

Regi:  Jim Sheridan
Manus:  
Skådespelare:  
Premiär:  2010-03-05
Språk:  Engelska
Längd:  105
Betyg:  5

Själva historien handlar om en familjefar, Sam Cahill, (spelad av Tobey Magurie) som är kapten i militären och skickas ut till Afghanistan för ett uppdrag. Bakom sig lämnar han sin fru, Grace (spelad av Natalie Portman) och sina två små döttrar. Väl i Afghanistan skjuter rebeller ner militär flygplanet som Sam färdas i och han tas till gisslan tillsammans med en kollega. Hemma får de veta att han har dött. Sams struliga lillebror, Tommy,(spelad av Jake Gyllenhaal) ställer upp för familjen och börjar få ordning på sitt liv. Men efter ett tag kommer Sam hem och efter allt han varit igenom och gjort i Afghanistan mår han självfallet ingen vidare. Som sagt historien är inget märkvärdigt, det är historier vi har sett i andra filmer.

Men en av dom två sakerna som gör denna film så bra är skådespeleriet. Tobey Maguire för sitt livs roll i denna film, han visar sidor av honom man aldrig sett förut, han når ett djup med denna roll som jag i alla fall inte kan minnas honom nå tidigare. Natalie Portman spelar sin roll hur bra som helt. Enligt mig borde Portman få en Oscar för sin prestation i denna film. Kemin mellan Gyllenhaal och Portman är verkligen motorn i denna väldigt känslostarka film. Den andra av dom två sakerna som gör denna film så speciell är att den är så välgjord. Den tar en vanlig genre av film och visar upp sidor som aldrig visats tidigare. Den går mycket djupare in på ämnet än tidigare gjorts, vilket gör den så fruktansvärt sevärd och bra. Filmen tar verkligen ett grep om åskådaren redan från början och man dras med på en känslofärd både hemma hos familjen och med Sam i Afghanistan. Musiken i filmen var underbart bra, lugn klassik musik som passade bra till stämningen i filmen, lite likt musiken i Brokeback Mountain. Bilderna är också väldigt fina, mycket vackra landskap som återigen påminner om Brokeback Mountain, speciellt dom breda bilderna. Man märker att regissören hämtat lite inspiration från Ang Lees film. När filmen väl tar slut lämnas man med känslan av att man vill se mer. Fast det är bra att den slutar där och inte går längre för det skulle då bli en kliché film vi sett så mycket av tidigare. Nu är vi bara i slutet av februari och en massa filmer kvar att se innan året är slut men jag måste redan nu säga så här, den här filmen till hör dom bästa jag sett i år hittills.

Sara Khatmi

Film är bäst på bio.nu