5703_TPT_00043R

Recension: Lucy

Sci-Fi thriller med Scarlett Johansson
Regi: Luc Besson
Manus: Luc Besson
Skådespelare: Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Min-sik Choi
Biopremiär: 22 augusti 2014
Längd: 89 min

betyg2

Vad skulle hända om människor kunde använda 100% av sin hjärnaskapacitet? Det är frågan som filmen Lucy ställer sig, synd bara att det faktiskt inte är en fråga. Att människor bara använder sig av 10% av sin hjärna är en missuppfattning. Men det spelar kanske inte sådan stor roll? Detta är ju bara en underhållande actionfilm, inte någon djup filosofisk film. Men det är något filmen själv inte verkar veta.

Lucy är en film som verkar tro att den säger något djupt om mänskligheten och hur långt vi har kommit men efter ett tag så blir det uppenbart att filmen inte har något budskap eller lärdom men önskar innerligt att den hade det. Men om vi ignorerar att filmen tror att den är smartare än den är så kanske den kan uppskattas precis som Matrix-filmerna som en underhållande actionrulle?

Första problemet med det är att filmen helt saknar karaktärer publiken kan bry sig om. Även i actionfilmer så behövs det karaktärer som vi kan känna någonslags koppling till så det finns någon spänning. Först så har vi Scarlett Johanssons karaktär, Lucy som är våran huvudkaraktär, hon får en drog som ger henne superkrafter men som också tydligen tar helt bort hennes empati. Hon byter helt personlighet från hur hon var i början av filmen och mördar folk hipp som happ. Så när en aktiverar ens hjärnas fulla kapacitet så blir en också psykopat tydligen. Filmens näst mest framträdande karaktär spelas av Morgan Freeman, som gör samma sak han gör ganska ofta nu för tiden, han är personen som ska förklara all pseudovetenskap i filmen och använda sin röst för att få det att verka mer troligt. Han hade samma roll i Dark Knight-filmerna och Now You See Me. Här utvecklas hans karaktär ännu mindre så det finns ingen anledning att publiken ska bry sig.

Det andra problemet är Lucy blir övermäktig tidigt i filmen så det finns inget som kan stoppa henne, så när hon blir jagad av ett gäng gangsters som ska försöka mörda, var finns spänningen? Filmen saknar helt någon meningsfull konflikt.

Det finns dock en scen i filmen dock som jag tycker om. I början, när Lucy håller på att utveckla sina krafter så ringer hon sin mamma och försöker beskriva det som händer fast hon förstår sig inte på det själv. Scarlett Johansson förtjänar beröm för hennes skådespeleri i den scenen och filmen för att det är en actionfilm med en kvinna i huvudrollen men det är de enda sakerna i filmen som förtjänar något beröm.

Jonatan Westerman

Life as we know it

Regi:  Greg Berlanti
Manus:  Ian Deitchman, Kristin Rusk Robinson
Skådespelare:  Katherine Heigl, Josh Duhamel och Josh Lucas
Premiär:  2011-01-07
Språk:  Engelska
Längd:  112
Betyg:  4

Holly Berenson (Katherine Heigl) är en lovande matleverantör i cateringbranschen och Eric Messer (Josh Duhamel) är en lika lovande sportchef på en TV station. Efter en katastrofal första date är det enda ha har gemensamt att de ogillar varandra samt att de båda älskar sin gemensamma guddotter Sophie.

Jag tycker filmen är bra sammansatt och rollerna passar skådespelarna mycket bra. Filmen hittar en fin balans mellan sorgliga scener och glädje. Det finns scener, som är väldigt skojiga och scener som man nästan måste gråta. Josh Duhamel har lyckats mycket bra med att på ena sidan spela kvinnotjusare som han gärna utnyttjar och andra sidan som kärleksfull fadder som vill göra allt för Sofie. Filmen utstrålar en viss charm i hur Holly och Erik försöker skapa en perfekt värld åt Sofie. De försöker göra allt som hennes föräldrar skulle ha gjort för henne. De förstår snart att allt blir enklare när de har accepterat situationen. Men de måste prioritera. Man blir tagen av filmen och först i slutet av filmen märker man hur sorgsen hela situationen har varit. Och hur fantastiskt Holly och Erik har bemästrat den. Jag skulle rekommendera filmen åt alla eftersom den inte förskönar verkligheten utan visar att livet går vidare vad som än händer.

Annika Volk

Somewhere

Regi:  Sofia Coppola
Manus:  Sofia Coppola
Skådespelare:  Stephen Dorff, Elle Fanning, Michelle Monaghan, Chris Pontius
Premiär:  2010-10-22
Språk:  Engelska, italienska
Längd:  98
Betyg:  4

På det legendariska hotellet Chateau Marmont Hotel i Hollywood lever den lätt uttråkade Johnny Marco ett dekadent och monotont liv. Han är känd skådespelare, skandalomsusad och en frånvarande pappa. Sofia Coppolas nya film spinner vidare på teman från hennes tidigare filmer. Tristess. Kändisskap.

Johnny får dagarna att gå genom att festa, röka och dricka med vänner som han knappt känner men som alla vill hänga med kändisen. Fast egentligen är han rätt ensam och oengagerad. Kvinnor flirtar vilt med honom. Han kör lite planlöst i mittfilen på motorvägen i sin svarta Ferrari och snurrar runt på racingbanan. Till synes utan mål i livet. Då smyger dottern in i bilden. I en av filmens inledande scener uppträder två lättklädda kvinnor för Johnny på hotellrummet. Runt varsin stång snurrar de till musik medan han ligger i sängen och halvt intresserad ser på. Han orkar knappt hålla ögonen öppna trots avancerad akrobatik. Johnny kollar i några scener senare i filmen på sin dotter Cleo när hon visar upp ett konståkningsnummer. Kombinationen av dessa scener är givetvis ingen slump. Sofia Coppola skapar genom hela filmen en skarp kontrast mellan Johnnys alla kvinnor som trånar efter honom och tjejen som han borde prioritera, dottern. Annars finns möjligtvis en risk att bli uttråkad bara av att titta på denna uttråkade celebritet. Här finns ingen Bill Murray att skratta åt som i den fantastiska genombrottsdebuten Lost in Translation. En liknande ironisk och nedtonad humor känns ändå igen i flera scener. Det är snyggt, meditativt och skickligt berättat. Fotot har tex gjorts av Harris Savides som fotade den så vackra Elephant. Är det då inte lite väl händelsefattigt? Visst, men här finns också mycket att fundera över. Hur ser Johnny på kvinnor tex? Vem är han? Sofia Coppola levde själv som ung mycket på hotell med sin kända far, regissören Francis Ford Coppola. Det är inte svårt att göra jämförelser med tjejen i den här filmen, Cleo. Henne vårdar Coppola extra väl och porträttet av henne blir möjligtvis något för snällt. Musiken är så klart modern om ändå inte helt ny indiepop, precis som i Sofia Coppolas tidigare filmer inklusive kostymdramat Marie Antoinette. Motorljudet från Johnnys Ferrari är också ett viktigt inslag i filmens ljudbild. Hade filmen lyft ytterligare lite med en större kändis i huvudrollen? Kanske, men samtidigt spelar Stephen Dorff väldigt bra. Elle Fanning är också lysande som dottern Cleo. Hon kånkar förresten runt på något svenskt. PS. Sofia Coppolas film Somewhere tilldelades Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 2010.

Peo Sandholm

127 timmar

Regi:  Danny Boyle
Manus:  Danny Boyle, Simon Beaufoy
Skådespelare:  Clemens Poesy, Amber Tamblyn och Kate Mara
Premiär:  2011-02-11
Språk:  Engelska
Längd:  ?
Betyg:  4

Oscarbelönade regissören Danny Boyle utforskar människans gränser och starka överlevnadskraft i denna sanna historia baserad på succéboken ”Vilja av sten”.

Bergsbestigaren Aron Ralston (James Franco) råkar under en klättring ut för en olycka och blir fastkilad i en bergsklyfta. Medan han svävar mellan hopp och uppgivenhet går han igenom sitt liv, sina framgångar, motgångar och tiden han fått spendera med de han älskar. Tankarna ger honom styrka och han fattar ett beslut: Han ska överleva. Till varje pris...


Brothers

Regi:  Jim Sheridan
Manus:  
Skådespelare:  
Premiär:  2010-03-05
Språk:  Engelska
Längd:  105
Betyg:  5

Själva historien handlar om en familjefar, Sam Cahill, (spelad av Tobey Magurie) som är kapten i militären och skickas ut till Afghanistan för ett uppdrag. Bakom sig lämnar han sin fru, Grace (spelad av Natalie Portman) och sina två små döttrar. Väl i Afghanistan skjuter rebeller ner militär flygplanet som Sam färdas i och han tas till gisslan tillsammans med en kollega. Hemma får de veta att han har dött. Sams struliga lillebror, Tommy,(spelad av Jake Gyllenhaal) ställer upp för familjen och börjar få ordning på sitt liv. Men efter ett tag kommer Sam hem och efter allt han varit igenom och gjort i Afghanistan mår han självfallet ingen vidare. Som sagt historien är inget märkvärdigt, det är historier vi har sett i andra filmer.

Men en av dom två sakerna som gör denna film så bra är skådespeleriet. Tobey Maguire för sitt livs roll i denna film, han visar sidor av honom man aldrig sett förut, han når ett djup med denna roll som jag i alla fall inte kan minnas honom nå tidigare. Natalie Portman spelar sin roll hur bra som helt. Enligt mig borde Portman få en Oscar för sin prestation i denna film. Kemin mellan Gyllenhaal och Portman är verkligen motorn i denna väldigt känslostarka film. Den andra av dom två sakerna som gör denna film så speciell är att den är så välgjord. Den tar en vanlig genre av film och visar upp sidor som aldrig visats tidigare. Den går mycket djupare in på ämnet än tidigare gjorts, vilket gör den så fruktansvärt sevärd och bra. Filmen tar verkligen ett grep om åskådaren redan från början och man dras med på en känslofärd både hemma hos familjen och med Sam i Afghanistan. Musiken i filmen var underbart bra, lugn klassik musik som passade bra till stämningen i filmen, lite likt musiken i Brokeback Mountain. Bilderna är också väldigt fina, mycket vackra landskap som återigen påminner om Brokeback Mountain, speciellt dom breda bilderna. Man märker att regissören hämtat lite inspiration från Ang Lees film. När filmen väl tar slut lämnas man med känslan av att man vill se mer. Fast det är bra att den slutar där och inte går längre för det skulle då bli en kliché film vi sett så mycket av tidigare. Nu är vi bara i slutet av februari och en massa filmer kvar att se innan året är slut men jag måste redan nu säga så här, den här filmen till hör dom bästa jag sett i år hittills.

Sara Khatmi

9

Regi:  Shane Acker
Manus:  Shane Acker, Pamela Pettler
Skådespelare:  Röster: Christopher Plummer, Martin Landau, John C. Reilly, Crispin Glover, Jennifer Connelly, Elijah Wood
Premiär:  2009-12-04
Språk:  Engelska
Längd:  79
Betyg:  3

Med vackra, dystopiska miljöer och fina trasdockor som våra hjältar är 9 en trevlig animerad film. Här står det mekaniska i fokus, trasdockorna är tillverkade med mekaniska detaljer av en uppfinningsman. De hinner bli nio stycken och är de enda överlevande efter att världen förstörts av stora monstermaskiner.

Som visuell upplevelse är filmen bra, men manuset är tyvärr svagt. Intressant är valet att förstöra jorden med hjälp av monstermaskiner byggda av människor, oftast brukar det ju vara naturkatastrofer, krig eller meteorer. Jag vet inte om jag köper detta riktigt heller, dessutom ser monstermaskinerna alltför nya ut, med tanke på att resterande detaljer och miljöer har en touch av gammalt och rostigt känns dessa supermaskiner ganska så malplacerade. Dessutom skulle filmen dra nytta av att vara lite längre, med sina 79 minuter lyckas storyn inte riktigt fånga mig. Man slängs snabbt in i kriget mellan de kvarvarande trasdockorna och maskinerna, utan att riktigt ha lärt känna karaktärerna och situationen. Visst uppdagas detta något senare i filmen, men jag skulle ha föredragit mer kött på benen i manuset. Förutom att filmen är animerad skiljer den sig inte så mycket från Hollywood-filmer med samma tema, hjältar med viljan att bekämpa det onda. Dialogen skulle gärna få vara mer genomarbetad, det blir bitvis förutsägbart och klyschigt. I och med att Tim Burton är en av producenterna kan jag inte låta bli att tänka på om filmen hade gjort sig bättre som stop motion animation och jag tror att miljöerna och detaljerna hade gjort sig riktig bra i sådan animation. Jag tror att det skulle ha varit en häftigare upplevelse, att filmen skulle ha varit mer levande och kanske skulle den till och med ha den känslan som jag saknar här. Men det är ju bara spekulationer… På det hela taget är detta en trevlig film, som är värd att ses för sina vackra miljöer och detaljer om inte annat.

Katarina Sabuk

Saw VI

Regi:  Kevin Greutert
Manus:  Marcus Dunstan, Patrick Melton
Skådespelare:  Tobin Bell, Costas Mandylor, Mark Rolston, Betsy Russell, Shawnee Smith
Premiär:  2009-11-06
Språk:  Engelska
Längd:  90
Betyg:  1

Sex år, sex Saw-filmer. Skräckserien är lika pålitlig som ett väloljat urverk. Både vad gäller nya delar och kvalitet.

De flesta som är intresserade känner till handlingen vid det här laget. Skurken Jigsaw fångar en människa som utför omoraliska handlingar, inte uppskattar sitt liv ordentligt eller liknande. Efter det följer en serie grafiskt våldsamma scener där han eller hon inser vad deras liv, och andras, är värt. Man tvingas välja vem som ska leva eller dö, folk blir hängda i taggtråd, käkar slits upp, och så vidare. Inte ens den första filmen var bra. Den var faktiskt riktigt dålig. Att då del nummer sex skulle innebära något kreativt uppsväng känns avlägset. Den patetiska ursäkten till handling är bara irriterande. Jigsaw är ”död” sedan några filmer tillbaka, men rent dramaturgiskt lever han fortfarande i flashbacks och som upphovsman till diverse lemlästande. Dåden utförs av olika efterträdare, men själva planeringen har Jigsaw fortfarande exklusiv rätt på. Likt en överintelligent jordekorre som samlar mat för vintern verkar han ha kartlagt årtionden efter sin död med neurotisk precision. Ingen kan fly, bla bla bla. Som om inte det pseudofilosofiska babblet vore illa nog, så är Jigsaws moraliska principer ungefär lika utvecklade som en grottmänniskas. Det är inte ens öga för öga, det är mörda ett mindre samhälle för en bruten tå. Saw VI innehåller, fullt i linje med serien i övrigt, inte heller en enda läskig bildruta. Däremot finns det gott om talanglösa skådespelare. Trots att den här delen var en rejäl ekonomisk tillbakagång för serien (åtminstone i USA), är Saw VII planerad för release vid den här tiden nästa år. Det enda intressanta som återstår att se är hur många delar man har mage att göra innan någon säger stopp.

Andreas Lundstedt

Simon och ekarna

Regi:  Lisa Ohlin
Manus:  Marianne Fredriksson (bok), Marnie Blok (filmmanus)
Skådespelare:  Bill Skarsgård, Helen Sjöholm, Stefan Gödicke, Jonatan Wächter, Jan Josef Liefers, Karl Martin Eriksson, Karl Linnertorp, Erica Löfgren mfl
Premiär:  2011-12-09
Språk:  Svenska
Längd:  130
Betyg:  4

En hyllad roman av en folkkär författare, och den första av Marianne Fredrikssons böcker som blir film. Hajpen har varit stor kring det som har blivit en svensk storfilm med ett gediget arbete i allt från scenografi till foto.

Historien om Simon som växer upp i en arbetarklassfamilj utanför Göteborg med andra världskrigets utbrott som bakgrund skildras trovärdigt i vacker västkustmiljö. Här ger Jonathan Wächter som den unge Simon själ åt filmen med sin känsliga tolkning av pojken som kämpar för att få vara sig själv, intellektuell i pappans värld där det ger mer status att kunna klyva ved och snickra. När Simon börjar på lärovärket i stan och blir vän med Isak får vi även tillgång till en borglig judisk miljö, skickligt iscensatt under krigets början, och filmen lyfter ju mer familjerna vävs samman och Isaks far Ruben träder fram. Jan Josef Leifers porträtt av Ruben är kanske den starkaste skådespelarinsatsen i filmen, här tillförs en nyans som är häpnadsväckande med tanke på att Leifers inte kan ett ord svenska utan endast lärde sig replikerna. Bill Skarsgård gestaltar något charmlöst Simon i övre tonåren, och här någonstans tappar filmen lite av sin magi då den börjar skildra upptäckarlusta i tonåren samtidigt som man ska knyta ihop historien om identitet och familjehemligheter. Det högre betyget får filmen för att den lyckas vara storslagen med magnifika miljöer och foto, ger en fin skildring av 40-talets Europa och har några skådespelarinsatser man minns. Se foton från Simon och Ekarnas galapremiär.

Carolina Löfstrand

Greenberg

Regi:  Noah Baumbach
Manus:  Noah Baumbach
Skådespelare:  Ben Stiller, Greta Gerwig, Rhys Ifans, Jennifer Jason Leigh
Premiär:  2010-05-21
Språk:  Engelska
Längd:  107
Betyg:  2

Roger Greenberg är en dysfunktionell 40-åring som har kommit till ett vägskäl i livet. Roger vill gärna ”göra ingenting” under en period, så han går med på att ta hand om sin yngre brors hus vilket innebär att han får bo gratis i LA.

Filmen handlar om Roger Greenberg (Ben stiller) som nyss kommit ut ur psyket efter ett nervöst sammanbrott och vaktar broderns hus och hund medan denne och hans familj åker på en semester. Han försöker ta kontakt med gamla vänner som alla gått vidare i sina liv och inte alltid är lika självklara vänner. Broderns assistent (Jennifer Jason Leigh) skapar också en del problem när de båda fattar tycke för varandra mer än på ett vänskapligt sätt. Ben Stiller övertygar inte i den första film jag sätt honom spela en seriös karaktär. Hans rollgestaltning känns inte trovärdig. Rhys Ifans karaktär som en av de få vänner som Roger fortfarande har kvar känns mest trovärdig och intressant. Jennifer Jason Leigh som spelar assistenten känns mesig, klängig och barnslig. Roger behandlar henne illa och sårar henne och hon väljer att gå tillbaka till honom gång på gång. Filmen i sig är inte den mest lyckade, den känns rätt så platt, man känner inte mycket för någon av karaktärerna, allt känns ytligt och ofokuserat. Filmens slutar tvärt i en scen, man lämnas utan svar på många frågor. Det som störde mig mest var den gammal modiga bilden av ungdomar. Man presenterar ungdomar som ett gäng som tar droger,festar och har sex kors och tvärs. Det är en felaktig bild att ge ut nu, i dagens samhälle där vi ser ungdomar leva ett helt annat liv. Kameran är i många lägen väldigt närgången, mer än man egentligen vill se i ett försök att få filmen att se mer trovärdig ut. Jag förstår meningen men filmen, att den vill visa på hur vi alla känner en pressen att vi måste göra så mycket hela tiden och inte bara kan släppa taget. Men den misslyckas för mig. Jag går ut och känner mig inte ett dugg påverkad. Det positiva men filmen är musiken. Man blandar Korn med Duran Duran genom hela filmen. Så tycker man om den typen av musik kommer man att njuta av filmen. En annan positiv sak är med filmen är att den har ett bra meddelande även om den inte når helt fram.

Sara Khatmi

Puss

Regi:  Johan Kling
Manus:  Johan Kling
Skådespelare:  Alexander Skarsgård, Gustaf Skarsgård, Michael Segerström, Moa Gammel, Philomène Grandin, Jessica Zandén, Michelle Meadows, Susanne Thorsson
Premiär:  2010-08-20
Språk:  Svenska
Längd:  ?
Betyg:  3

PUSS är en komedi om intriger bland ett gäng ambitiösa, neurotiska unga kvinnor som driver en dålig amatörteater på en liten bakgata i Stockholm och killarna runt dem.

Den utspelar sig under 48 timmar på och kring teatern med en väv av förvecklingar – otrohet, smygsupande, kleptomani, kärlekskonkurrens och andra mänskliga svagheter. Regissören Johan Kling gjorde det kritikerhyllade dramat Darling.


Film är bäst på bio.nu