|
|
Fler foton |
Livet suger men man får stå ut så länge det varar
American Splendor är ett collage gjort av spelfilm, seriestrippar och dokumentärfilm. Filmens huvudperson är den livs levande Harvey Pekar, skaparen av det verkliga seriemagasinet American Splendor. Tunnhårig, småfet, neurotisk, flackande blick, händerna i fickorna, framåtlutat gång – dysterheten står skriven i Harvey Pekars panna. Men i amerikanska undergroundkretsar är han lika mycket Gud som Henke Larsson är i Glasgow.Harvey Pekar arkiverar journaler på ett sjukhus för krigsveteraner i Cleveland, Ohio. Det började han med 1966. Meningslöshet, tristess och livets små bekymmer är ständiga ämnen att fundera över. Harveys arbetskamrater på kontoret är rätt udda de också. Livet utanför arbetet tillbringar Harvey i en liten sunkig lya fylld med jazzplattor och seriealbum. Under regelbundna utflykter till stadens lokala skivlådor lägger Harvey beslag på begärliga 78-varvare à 25 cent per platta.
Att hans fru, med en Ph.D. i bagaget, lämnar honom förvånar mindre än att han lyckas gifta sig över huvud taget. Det hjälper inte heller att Harvey temporärt tappar rösten. På väg till sjukhuset för ännu en arbetsvecka i en tröstlös rad av veckor sammanfattar han läget: ”Another semi-bummer weekend.”
I mitten av 70-talet börjar Harvey Pekar dock göra livets förtretligheter till ämnet för en egen serietidning. Teckna kan han inte, men en bekant till honom ser begåvningen och tar hand om själva ritandet. The rest is history, i alla fall i amerikanska undergroundkretsar. Ryktet om serietidningen American Splendor (som än i dag ges ut i USA) sprider sig under kommande år. En del av framgången står att finna i seriernas uppriktighet, där Harveys egna tillkortakommanden och mindre smickrande funderingar visas upp.
Till sist får Harvey Pekar också det definitiva kvittot på upphöjelse och berömmelse – David Letterman bjuder in honom, inte bara en utan flera gånger. Inget av detta får några synbara konsekvenser när det gäller Harveys situation, livssyn, finanser eller jobb, men han kan forsätta ge ut sina serier. (Det skär sig för övrigt mellan Letterman och Harvey sedan Harvey vägrat följa den oskrivna dramaturgi som innebär att han i huvudsak bör vara vänligt obstinat i intervjustolen, inte bara allmänt obstinat.
I stället är det kärleken som ger Pekars tillvaro ett lyft. Joyce Brabner är ett verkligt American Splendor-fan, säregen och driven i att ställa psykiska diagnoser på folk. Hon fixar en dejt med serieskaparen. Med ett svårslaget understatement – ”My dating skills are a little rusty” – inleder Pekar sin relation med Joyce, en relation som, vad man förstår, håller än i dag.
American Splendor blandar autentiska serierutor från serietidningarna med dokumentära intervjuer med den åldrade Harvey och människorna i hans närhet. Men det som verkligen bär upp filmen är dess skådespelare. I synnerhet Paul Giamatti (The Truman Show, Man on the Moon, Donnie Brasco) är oroväckande bra. Giamatti är faktiskt mer Harvey Pekar än Pekar själv. Även Joyce spelas utmärkt av Hope Davis (Jack Nicholsons dotter i About Schmidt).
Allvar och sorg blandas med ironi och dråplighet i American Splendor, och filmen har faktiskt en del att säga även om klass och utanförskap i dagens USA. En invändning man kan ha mot filmen är att några av de mer nedtonade och finstämda spelscenerna inte kommer till sin rätt i den absurda ton som finns i filmen. Men det är en mindre invändning.
American Splendor vann stora jurypriset vid Sundance-festivalen 2003 och ett av kritikerpriserna i Cannes. Inte heller det lär påverka Harvey Pekars liv.
Dan Lindberg
