Film är bäst på Bio.nu
FilmrecensionerKommande filmerFilmnyheterFilmnyheterBiotoppenDVDFilmsnackOm Bio.nuKontakta


Darwins mardröm

Originaltitel: Darwins nightmare



Se trailer


Genre: Dokumentär

Regi: Hubert Sauper

Skådespelare: Dokumentär

Biopremiär: 2005-11-18 Längd 107 min

Bio.nu recension betyg: 5

Dokumentärt mästerverk i deckarstil

Det blir inte bättre än så här. Dokumentären Darwins mardröm träffar som en fet käftsmäll. Genom bisarra, avslöjande och skakande scener från en stad vid Victoriasjöns strand tecknas bilden av människans enastående förmåga att vid behov blunda hårt. Något är ohyggligt fel, men vad? Fattiga fiskare, ryska piloter, EU-representanter, präster, prostituerade, gatubarn, hiv-drabbade, alla ger de i närvaro av kameran sitt bidrag till gåtans lösning. Darwins mardröm är en journalistisk deckare och ett dokumentärt mästerverk. Filmen knyter samman ekologisk enfald, internationell handel, väpnade konflikter, bistånd och ett befängt exportfrämjande.

Dagligen tar jättelika ryska Illjusjin-plan mark på en sliten landningsbana i Mwanza, Tanzania. Flygledaren i sitt torn har dock fullt upp med annat än att kontrollera inkommande plan: han slår ihjäl getingar. Och inget konstigt i det kan tyckas. Allt går på rutin, flygplanen är tomma och ska lastas med fiskfiléer för transport till konsumenter i Europa och Japan. Detta får den österrikiske filmaren Hubert Sauper lära sig när han börjar ställa frågor till folk i Mwanza.

Men under filmens gång, då pusselbit fogas till pusselbit, framträder en annan och betydligt sjaskigare verklighet: de ryska flygplanen är långt ifrån tomma när de anländer – och lasten är knappast något som hjälper en fattig lokalbefolkning, hårt drabbad av arbetslöshet, hunger, hiv och aids.

För många i Mwanza är fisket det enda alternativet till försörjning. Victoriasjön, världens näst största sötvattensjö, erbjuder dock endast en sorts fisk, nilabborren. Den har stavningen gemensamt med en svensk abborre, inget mer. Groteskt stor, upp till två meter lång, tuggar detta rovdjur i sig allt som rör sig. Nilabborren var tidigare helt okänd i sjön, men genom ett ”vetenskapligt” experiment på 1960-talet planterades några abborrar ut.

Det diaboliska resultatet av detta blev ekologisk kollaps, som utländska intressen inte varit sena att utnyttja. I dag har nilabborren slagit ut i princip allt annat liv i Victoriasjön. Mwanzas fiskare säljer abborren till fabriker på plats, moderniserade med hjälp av bland annat EU. Abborrarna fileas och skickas till andra sidan jorden där människor, till skillnad från folk i Tanzania, kan betala för fisken.

En del av Mwanzas invånare är lyckligt lottade och har jobb i någon av fabrikerna. Men helt lottlös är inte heller den övriga regionens befolkning. De kan köpa fiskrens som blivit över när filéerna lastats på flygplan – jättelika fiskhuvuden och skelett som torkats, krossats och kokats i timmar. Bilderna från den ”förädlingen” för tankarna till klassiska konstverk som förmedlar Bibelns helvete: det är puttrande sörja i hål i marken, en luft giftig och blytung att andas, hostande människor som sliter för brödfödan.

Om man ser till den större bilden avslöjar Darwins mardröm också något helt annat, nämligen att den internationella handeln med nilabborren mest är en täckmantel för en helt annan och betydligt mer ljusskygg verksamhet.

Porträtten av de människor som intervjuas i filmen etsar sig fast: den vemodiga ryska piloten som till sist för Hubert Sauper vill berätta ”en liten saga” från verkligheten, de prostituerade kvinnorna som får reda på att en av väninnorna misshandlats till döds av en australiensisk man, den tanzaniske vakt som med pil och båge vaktar något som påstås vara ett institut för forskning om nilabborren. Vakten tjänar en dollar per natt, fick jobbet när den förra vakten mördades, och hoppas att kriget snart ska komma. Då, först då, kan man som soldat tjäna pengar.

Darwins mardröm har vunnit flera internationella priser och visades nyligen på Tempo Dokumentärfestival i Stockholm. Visst, filmen träffar som en fet käftsmäll. Men man är uppe på nio – och då rejält förbannad.

Dan Lindberg



Senast uppdaterad Oct 1, 2006. 26567