|
|
Fler foton |
Kejsarens resa
Efter stor succé i USA kommer Luc Jacquets fantastiska dokumentärfilm om kejsarpingvinerna till Sverige. Genom imponerande vackra bildkompositioner och kärlek till de vackra djuren visar han en sida av Antarktis som aldrig filmats på detta vis förut.Trots att naturfilmer är en typ av filmer som är allra bäst lämpade att visas på en bioduk sker det ytterst sällan att de distribueras till biografer. Naturfilmerna har hamnat i ett fack där de i stort sett endast visas på Tv eller på VHS eller DVD i skolor för utbildningssyfte. Att en dokumentär naturfilm skulle få ett så gigantiskt genomslag som denna film fått i USA (aldrig har så många amerikaner gått för att se en dokumentärfilm på bio – publiksiffrorna är högre än för Michael Moores Fahrenheit 9/11!) är något säkert inte många kunde förutspå.
I USA fick man friheten att klippa ned filmen så att den blev snäppet kortare (trots att den endast är 1 h 25 min lång!) plus att man skrev ny symfonisk filmmusik med allt vad stråkar och grandiosa teman innebär – John Williams-komplexet lever sig starkt på andra sidan Atlanten. Vi får däremot se originalversionen med den franska originalmusiken av Emelie Simon, men med Gösta Ekmans berättarröst. Alla länder som visar filmen anpassar berättarspåret så att det passar publiken – att som åskådare behöva läsa undertexter i en naturfilm skulle förstöra upplevelsen. I Sverige har manuset bearbetats av Peter Dalle.
Filmen skildrar kejsarpingvinerna på Antarktis och deras årliga 20 mil långa vandring upp på land för parning och häckning. Kameran följer dem ända från att de i långa karavaner guppande promenerar, eller glider på magen, på väg mot Oamock där isen är som allra tjockast och som är en trygg plats att häcka på. Man får se hur de 1200 kejsarpingvinerna parar sig, häckar och därefter kämpar för att hålla liv i de många små pingviner som kläcks ur de stora bruna äggen. Det hela är skildrat på ett dramatiskt vis där berättarrösten dramatiserar de pingviner vi får följa, ömsom berättar och ömsom lägger in små repliker som om de yttrades av pingvinerna.
Den tråd som håller spänningen vid liv är den stora frågan huruvida pingvinerna lyckas överleva den långa marschen till Oamock liksom den långa tid de måste spendera utan mat långt ifrån det närande havet. Det är intressant att se hur pingvinparen fördelar ansvaret över äggen genom att honan, efter att hon lagt ägget, lämnar över det till hannen som sen förvarar det på sina fötter med ett hudveck över så att det ruvas. Då marscherar honan i 20 dagar tillbaka till havet för att äta och stärka sig inför kläckningen av ägget. Det är denna tid som är den svåraste för pingvinerna, och hannarna måste nu göra allt för att skydda äggen mot kylan utan att själva gå under i snöstormar och temperaturer på minus 70 grader. Kameran följer honorna och hannarna ur deras båda perspektiv och skildrar de faror som djuren måste hantera för att säkra de ofödda pingvinernas överlevnad.
Aldrig har jag sett sådana otroliga närbilder på kejsarpingvinernas fjäderbeklädda kroppar och hur de skimrar och skiftar i färg i den starka antarktiska solen. Landskapet är grandiost med otroliga kontraster mellan de gigantiska isbergen och det azurblå havet som omger dem. Det skulle räcka att filma bara det Antarktiska landskapet för att bli imponerad, men det att Jacquet och hans fotograf Laurent Chalet lyckats kombinera det dramatiska landskapet med pingvinernas narrativt berättade mödor på ett så personligt och kärleksfullt sätt är överraskande och rörande.
Man kan inte hjälpa att bli helt varm av att se en liten stapplande dunboll till babypingvin som tar sina första steg på isen efter att föräldrarna kämpat så för att ge den liv. Berättaren ger skeendena ett engagerande sammanhang medan kameran rör sig ur alla vinklar och vrån för att imponera åskådaren med ett mångfacetterat bildspel. Vackert räcker inte för att beskriva denna film.
Natalie Majerski
