|
|
Fler foton |
Homer måste rädda Springfield
Woo-Hoo! Efter 18 säsonger och 400 avsnitt sedan starten 1989 är det så äntligen dags för Homer att hamna på vita duken och dessutom ”between a rock and a hard place”. Med honom dit följer merparten av alla andra karaktärer som skymtat förbi under årens gång. Och så en nykomling som redan gjort succé i en av filmens trailers, en gris.Familjen Simpsons sätts på svåra prov när det visar sig att Homer med viss hjälp av en gris har orsakat en katastrof i hemstaden Springfield. Stadens invånare vänds emot honom och en mobb tvingar familjen på flykt. Kan Homer rädda Springfield och sin egen familj?
Under senare år har Simpsons blivit tamare och inte uppskattats lika mycket av de gamla fansen. Även filmen lider av det problemet ibland, med några lysande undantag. Istället har konkurrenten South Park lyckats ta ut svängarna och slå åt alla håll på ett kraftfullt och underhållande sätt. Animeringarna är dock bättre i Simpsons-filmen än vad tv-serien lyckats med på senare år. Rösterna är som alltid klockrena. Den som kom på den horribla idén att dubba Simpsons när serien under första åren sändes på TV3 mellan barnprogram borde få en rejäl omgång av Itchy & Scratchy.
Själva storyn känns igen från vad som ofta brukar hända i tv-avsnitten. Homer klantar till det, familjen riskerar att splittras, Moe blir rasande på kunder, Itchy & Scratchy når nya brutala höjder, poliserna är klantar, Lisa är miljövänlig, Bart är busig och så vidare. Men det finns också några mindre överraskningar som ger storyn lite extra krydda.
Simpsons filmen håller precis den tre gånger så långa distansen ut. Det går inte att göra något annat än att älska dessa karaktärer. Även om den bitvis är riktigt skojig så känns den fortfarande något för snäll för min smak och den hade gärna fått överraska mer. Ett halvdåligt avsnitt av Simpsons är dock bättre än det mesta som visas på tv. På samma vis är Simpsons filmen bättre än de flesta animerade komedier som når biograferna.
(Pssst! En liten överraskning väntar under eftertexterna så sitt kvar.)
Peo Sandholm
