|
|
Fler foton |
Gastkramande rysare på spanskt vis
Barnhemmet är - trots den oskyldiga titeln - en rysare på spanskt vis. Epitetet "nagelbitare" samt adjektivet "gastkramande" kan med lätthet tillskrivas filmen, då den innehåller alla de element som definierar skräck-genren.Laura tillbringade sin barndom på ett barnhem beläget strax utanför en rural bergsby i de mer avlägsna delarna av Spanien. Omgivningarna var idylliska och Laura minns sina första år med en uteslutande värme; tillsammans med de andra barnen skapades en stark samhörighet och leklust.
Det är med denna ljuva nostalgi i bagaget som Laura återvänder till barnhemmet. Hon är nu kvinna och har tillsammans med sin man, Carlos, byggt upp den traditionella familj hon själv aldrig fick vara del i som liten flicka. Tillsammans med Carlos och sonen Simón, planerar hon en fräsch nystart i livet. Driven av sitt kall - att slå upp portarna till det övergivna barnhemmet för en ny generation vilseförda ynglingar - renoverar hon hela fastigheten, någonting som innebär en återfödelse för både henne och barnhemmet. Efter en tid börjar Simón att utveckla dubiösa beteendemönster vilka tar sig uttryck i de mest otroliga busstreck och lekar. Till moderns stora förtvivlan påstår han sig också kunna se och kommunicera med andra jämnåriga barn som springer runt i huset. Dessa barn - eller "låtsaskompisar" - som modern avfärdar som en produkt av en gränslös fantasi, börjar successivt influera (namn) mer och mer. Paralellt med detta blir relationen mellan Laura och hennes son allt mer bräcklig då Simón blir avståndstagande och fullständigt ockuperad av sin fantasivärld. En dag är han plötsligt spårlöst försvunnen och Laura står kvar, inte bara bedrövad utan också helt handfallen inför vad som skett. Helt utan ledtrådar påbörjar hon den smärtsamma, självuppoffrande, kampen för att få tillbaka sin ögonsten...
Barnhemmet är en stilfull, suggestiv och sofistikerad skräckfilm. Redan i expositionen rycks man med i denna otroligt originella historia som inte lämnar någon oberörd. Även om den är europeisk känns den som en klassisk Hollywood-film, präglad av Hitchcock-anda. Det lågmälda bildspråket och synopsen drar distinkt tankarna till andra filmer i genren likt Dark Water, A Tale of Two Sisters och inte minst, The Others. Barnhemmet är dock befriad från internationella celebriteter och det tjänar den verkligen på. Fotot är bländande vackert och likaså cinematografin; alla komponenter av det filmtekniska utstuderat så att de skall skrämmas så mycket som möjligt. Regissören lyckas till slut väva ihop ett slut utan lösa trådar i detta, otroligt rika drama med inbakad metafysisk filosofi och parap-psykologi. Från en tämligen konventionell öppning utvecklar den sig inte traditionelllt till varken slasher-film eller en slätstruken motsats. Istället blir upplösningen då alla pusselbitar fallit på plats en sorglig, vemodig och - hur malplacerat det än må låta - vacker historia. Det är trots allt den oförstörda, men ack så behövande ungdomen samt önskan om tillbakagång som filmen - bakom en yta av sällsamheter likt spöken, hemskheter och död - handlar om.
Hannes Ryding
