|
|
Fler foton |
Ihålig tonårsromans
Ett år efter att en deprimerad tonårsvampyr tog över hela världen är Twilight tillbaka. Bättre än första filmen, men det säger i stort sett ingenting.Twilight var en hopplöst amatörmässig soppa. Historien om unga Bella som flyttar till sin pappa i den lilla staden Forks och blir kär i plågade tonårsvampyren Edward var dålig på alla möjliga vis, men framförallt var den fruktansvärt tråkig. Att den ändå blev en världssuccé är ett testamente till den till synes oförklarliga relationen mellan ekonomisk framgång och konstnärlig kvalité.
Uppföljaren New Moon är bättre. Bella slits mellan Edward och sin barndomsvän Jacob, ännu en övernaturlig beskyddare. Han är en varulv, ett släkte som tydligen inte kommer överens med vampyrer (titta bara på Underworld, där slåss de hela tiden). Precis som i första filmen handlar det egentligen inte om vampyrer och varulvar överhuvudtaget, utan om en osäker tonårstjej och hennes kärleksförhållande med en sällsynt tråkig och humorlös fjant som råkar vara vampyr.
Lyckligtvis är Edward inte med i större delen av uppföljaren. Men det man får se av honom är precis lika plågsamt. Allt han gör är att se plågad ut och prata om är hur jobbigt det är att vara odödlig. Antingen börjar han gråta för att han inte får vara med Bella eller för att han älskar henne så mycket. I New Moon är det istället Jacob som får stå i fokus. Ingen stjärna han heller, men i alla fall mindre outhärdlig.
Regissören har byts ut och budgeten blivit fetare, vilket märks tydligt. Historieberättandet är mer fokuserat och det finns till och med en actionscen som är rätt snygg. Hela produktionen har fått ett lyft och känns mer proffsig. Den obeskrivliga uselheten som första filmens inledning plågades av har försvunnit. Men. Det här är fortfarande Twilight. Karaktärerna är fortfarande målade med penslar bredare än Amazonasfloden. Om man har mörkt hår och inte tittar på MTV är man en outsider. Dessutom är de oförklarliga bristerna i logiken fortfarande kvar. I en scen när Edward och Bella tittar på film i skolan diskuterar de hemliga vampyrsekter trots att halva klassen är inom hörhåll.
Det är lätt att förstå varför en generation tonårstjejer förälskat sig i Twilight. Att förälska sig i en mystisk främling och upptäcka hans fantastiska hemlighet är säkert lockande. Men vad är det Bellas önskan att bli biten av Edward och förvandlas till vampyr handlar egentligen om? Precis, att förlora oskulden. Serien genomsyras av sådan övertydlighet, och det handlar inte om att jag som kille inte kan se det romantiska. Det handlar om att det är förutsägbart, trist och oerhört intetsägande. Vampyrer måste inte vara besinningslösa mördarmaskiner, men gränsen går långt innan de börjar gnistra i solskenet. New Moon har rättat till de produktionstekniska detaljerna, men innehållet är fortfarande detsamma.
Andreas Lundstedt
