Ingen har väl kunnat undgå Helena Bergströms snyfthistoria om hur över 6 miljoner svenskar sett Colins filmer genom åren men ändå fick Änglagård – Tredje gången gillt ingen nominering. Hemska värld! (fotot intill är från Guldbaggegalan 2010)

Om vi ska vara lite allvarliga för en stund. Det finns anledningar till att vissa filmer blir mer hyllade och prisbelönta än andra. Kvalité. Nyskapande. Men något som sällan nämns är att det också krävs att filmen tilltalar en större grupp människor än 50+ kvinnor i landsbygd som går på bio två gånger om året. Inte heller filmer med en hängiven skara av 15-åringar (läs Twilight saga) vinner normalt sett fina priser. Och så ska det vara.

En viktig nyckel till prisregn är att lyckas tilltala fler grupper. Ta tex uppsvinget för animerad film under senaste tio åren. Det har inte bara att göra med ny teknik. När filmerna mer tydligt började vända sig även till en vuxen publik kom cred för genren. Man fick till och med en helt egen kategori på Oscarsgalan.

Så till kritiken mot Guldbaggegalan. Visst, jag har också en del invändningar mot denna gala. Frågan om varför en komiker leder galan istället för en skådespelare är tex befogad.

Fast är det gnällspiken eller muntergöken som förstör festen mest?

Det finns anledningar till att Guldbaggegalan aldrig kommer bli lika underhållande som en musikgala. Ta tex P3 Guld i lördags. Där bjöds på svensk musik i världsklass med Robyn, Lykke Li, Håkan Hellström, Familjen mfl. Inför jublande publik. Live. Och hela låtar (ja inte i Robyns fall vars sista låt avbröts abrupt precis som på VMA, men…). På Guldbaggegalan får vi inte se skådespelare som uppträder på scenen mer än någon kort presentation av en kategori. Vi får inte heller se några hela scener ur filmerna som nominerats. Det är korta klipp, montage eller rena trailers inför en publik som varit med och skapat dessa. Sannolikt finns inte mycket att göra åt denna viktiga skillnad mellan en musikgala och en filmgala.

Men precis som svensk musik är svensk film just nu bättre än på länge. Vi har flera svenska skådespelare och regissörer som gör stark internationell karriär. Alexander Skarsgård, Noomi Rapace och Tomas Alfredsson bara för att nämna några. Tänk hur det såg ut för några år sedan. Det om något är värt att fira med en grym Guldbaggefest på måndag kväll.

Så jag säger som Noomi – tack, tack, tack!

PS. Glöm inte att rösta på Sveriges bästa film 2010

Vid ett specialevent i London nyligen fick bio.nu som enda skandinaviska filmblogg en förhandstitt på Epsons nya projektor EH-R4000 som släpps först under 2011. I en modern villa i fyra våningar med ytterväggar helt i glas ut mot en gammal kyrkogård bjöd Epson på en helkväll med film.

EH-R4000 uppges av Epson ha en ultra-high-quality och vänder sig också till den riktigt seriösa hemmabio entusiasten. Den har Epsons nya reflekterande 3LCD-panelteknik som bland annat ska eliminera ljusläckage. Svärtan är redan omtalad med ett dynamiskt kontrastförhållande på hela 1,000,000:1. Zoom och lins är motordriven. Och självklart kan man styra övrig utrustning som tex en blu-ray spelare via projektorns fjärrkontroll.

Som du kan se på fotona här intill är själva projektorn svart och har en snygg symmetrisk design med en centralt placerad lins.

The Dark Knight sätter svärtan på prov

Det ska sägas direkt att detta inte är ett uttömmande tekniskt produkttest utan en förhandstitt. Jag såg några scener ur Dexter och hela The Dark Knight under närmast ideala förhållanden i ett rum anpassat för hemmabio. Medan Dexter-klippen rullade visade en av Epsons produktspecialister inställningar och lade tydligt tonvikten på svärtan och kontrasten. För att sätta svärtan på prov visades en av senare års mest hyllade filmer The Dark Knight. Här finns givetvis mörka scener i mängder.

Även för mig som har biosalonger som referenspunkt mer än andra hemmabiolösningar var det utan tvekan en helt fantastisk bildkvalité. Till skillnad från i biosalonger så sitter man ju betydligt närmare duken när man tittar på hemmabio. I gengäld är projektorn också närmare duken. Det som slår mig direkt är hur detaljrik och ljusstark bild Epson EH-R4000 bjuder på i jämförelse med annan hemmabio jag upplevt. Även när man tar sig närmare duken för att ”avslöja” pixlar eller andra missar kammar man noll och blir bara mer imponerad. Bilddetaljerna har förbättrats tack vare en HQV-processor.

Den utlovade svärtan som jag sett fram emot att stifta närmare bekantskap med efter Dexter visar sig vara en total upplevelse när Christian Bale sveper sin mörka cape över duken. I kombination med en fantastisk ljusstyrka (1200 lumen, lika hög ljusstyrka för vitt ljus som färgat) är det här något extra. Både skuggor och helt ljusa partier kommer till sin fulla rätt och visar tydligt hur kontrastrik bild det går att få med denna projektor.

Projektorn uppges ha varit automatiskt inställd för vår visning utan en ISF kalibrering. Den möjligheten finns givetvis, tex om man vill ha en annan hudton eller finjustera kontrasten. Personligen såg jag inget behov för det.

En sak man ibland kan irritera sig på när man ser film på bio är hur bilden inte riktigt hänger med under rörelser med kameran i sidled. Det blir lite hackigt och suddigt. Trots en minst sagt fartfull film med en hel del kamerarörelser i sidled kunde jag inte se några sådana problem på den här visningen. Det flöt helt enkelt på väldigt smidigt i rörelserna. Troligtvis är det pga projektorns reflekterande 3LCD-teknik som ger mycket snabbare svarstid. Men främst bildpoleringen som ger obrutna och mjuka actionbilder.

Bildkvalitén var med andra ord av högsta klass. Enda lilla invändningen under visningen var ljudisoleringen som i den här villan inte var optimal för samtidiga filmvisningar i flera rum. Ljudet var därför inställt lågt under The Dark Knight. Detta för att inte störa visningar som pågick i andra rum. Bean bags att sitta på var det närmaste ljudisolering som fanns i denna lyxvilla som är bostad i vanliga fall.

Enligt uppgifter ska Epson EH-R4000 nå brittiska butiker i januari 2011. När svenskar får möjlighet att uppleva denna exklusiva projektor är ännu inte klart. Mer info.

Foto: Epson och Peo Sandholm / bio.nu

Köket är kanske inte det första rum man tänker på för en hemmabio. Men moderna kök blir allt mer av sociala mötesplatser i öppna ytor till andra rum. Så varför inte förhöja cocktailpartyt med hemmabio i köket?

Villa i kyrkogård visar skräckfilm i kök

När det senaste inom hemmabio projektorer visades av Epson i London nyligen var bio.nu som enda skandinaviska filmblogg på plats (mer om detta på bio.nu snart). Ett lämpligare ställe att visa inspirerande miljöer för hemmabio än den villa vi befann oss i finns knappast. Här gavs ett riktigt snyggt exempel på hur hemmabio i ett kök kan se ut. Du kan se några bilder på det här intill.

Köket ligger i en stilren och modern villa i det vackra området Highgate i Londons nordvästra delar.

Köket som ligger högst upp i huset har ett stort takfönster och en rymlig balkong med utsikt över en gammal kyrkogård. Gravarna ligger precis intill sovrumsfönstret på bottenplan, vilket möjligtvis kan kännas lätt obehagligt när man vaknar upp från en otäck dröm. Yttre väggarna mot kyrkogården är dessutom helt i glas…

För filmnördarna bland oss utnyttjades villans unika läge till fullo. Till exempel visades en favorit i jultider – Tim Burtons skräckklassiker Nightmare Before Christmas, på hemmabion i köket. Med en hemmabio i köket kan underhållningen serveras under tiden middagen tillagas. För oss lagade skickliga kockar delikata smårätter.

Som du kan se på fotona smälter den svarta projektorn snyggt in med resten av inredningen.

I villans fyra plan visades andra filmer och spelades spel. Denna projektor kan enkelt flyttas mellan olika rum för att tex spela Gran Turismo i sovrummet, se på senaste blu-ray filmen i vardagsrummet eller som på bilderna här bidra till stämning och samtal i köket. Medan man minglar skänker hemmabion en extra upplevelse till festen.

Projektorn som står i köket på fotona ovan (Epson EH-DM3) vänder sig till hela familjen med en lättinstallerad lösning där du kan se film, sport, spela spel eller titta på foton i stort widescreen format. DVD/DivX spelaren är integrerad och surround högtalare medföljer. Det finns också mikrofoningång för karaoke.
Mer info

Foto: Epson och Peo Sandholm / bio.nu

Danskjävlarna stal showen

Nu har man ju i och för sig fått stor hjälp från andra sidan sundet. Bland annat är ju producenten och regissören dansk. Det blev en hel del danska talat under galan. Mads Mikkelsen var på plats. Och både regissören och producenten för Män som hatar kvinnor var glada pristagare. När dansk film går igenom en smärre kris med nedlagda filmbolag och publikfloppar har svensk film ett tydligt uppsving.

- Ett helt fantastiskt år, utbrast Cissi Elwin. Kanske att ta i, men jämfört med för en fem, tio år sedan är vi inne i en svensk filmvåg.

Noomi – galans drotting

Galans drottning var redan utsedd tidigt under 2009. Noomi Rapaces insatser imponerade biopubliken. Malin Crépin gjorde också en strålande insats i filmatiseringen av I skuggan av värmen. Men det var aldrig något snack om vem som skulle få priset. Noomi tackade kort.

- Tack. Tack. Tack.

Det har talats mycket om ett kvalitativt uppsving för svensk film som man märkte tydligt 2008. Då hyllades stödet till svensk film som hade övergått till att gå till färre och därmed mer påkostade produktioner. 2009 var också ett år då svensk film kritikerhyllades. Flera svenska filmer visades på prestigegalorna runt om i världen, inte minst dokumentärerna. Här hemma var publiktrycket i det närmaste obefintligt på dessa kritikerfavoriter som tex Flickan, Prinsessa, Det enda rationella, Apan, Man tänker sitt och I skuggan av värmen.

En förnyelse till nästa år?

Johan Glans fick förnyat förtroende efter den lyckade insatsen på förra årets gala. Det är svårt att se att någon skulle göra det här bättre. I år fick han dessutom bra stöd av flera sjungande skådespelare som imponerade. Men det finns några saker som galan i sig skulle kunna göra bättre. Varför inte utöka antalet nominerade filmer i kategorin bästa film till 5 tex? Oscargalan har ju inför årets gala utökat till hela 10 nominerade i bästa film kategorin. Svensk film har dessutom ett uppsving vilket man skulle kunna förtydliga med att utöka antalet nominerade filmer. Visst det kan bli lite pinsamt när den svenska filmvågen kommer av sig och man tvingas gå tillbaka till 3 nomineringar om några år. I år hade jag tex gärna sett en nominering för I skuggan av värmen. Andra gillade tex Apan, Flickan eller Bröllopsfotografen.

En publiksuccé som dock inte vann igår var dokumentären om den fd iranska drottningen Farah Diba, Drottningen och jag. Istället tilldelades priset filmen om den fascinerande mannen Ebbe Carlsson, Ebbe The Movie.

2010 ser lite svagare ut på pappret, men det finns några filmer att hålla utkik efter som tex Himlen är oskyldigt blå av Hannes Holm som kommer till hösten och dramat Sebbe som får premiär under Göteborg Filmfestival inom kort.

1. 2001: A Space Odyssey (1968)
Människan upptäcker en mystisk obelisk på månen, varpå vår teknologi avancerar enormt. Ett par år senare befinner sig den första mänskliga expeditionen på väg till Jupiter. Kubricks största mästerverk är en utforskning av gränserna för det mänskliga medvetandet och vår plats i universum. Moraliska frågeställningar om artificiell intelligens aktualiseras av en dator som är en av filmhistoriens mest minnesvärda skurkar. 2001 är ett verk av en regissör i fullständig, absolut kontroll över mediet. Produktionstekniskt är den nästan obehagligt fulländad. Trots att filmen snart är fyrtio år gammal känns inte de makalösa rymdsekvenserna föråldrade överhuvudtaget, och användandet av klassiska musikstycken är värdigt sin legendariska status. Detta är en film som förlorar på att sammanfattas, som både kräver och är värd längre diskussion. Tills vidare kan man i alla fall, utan problem, konstatera att det är en de bästa filmer som någonsin gjorts.

2. A Clockwork Orange (1971)
Att den här placerar sig på andraplats är naturligtvis helt absurt, något som bara sker när det handlar om en regissör av Kubricks kaliber. Den unge Alex och hans vänner lever i en förvrängd närframtid, där de underhåller sig själva med att misshandla och våldta sina medmänniskor. Efter att Alex fångats av myndigheterna utsätts han för experimentella behandlingsmetoder som syftar till att bota honom från kriminaliteten. En av de största styrkorna med denna initialt oerhört kontroversiella film är dess ovilja att ge enkla svar och raka riktlinjer för gott och ont. Det handlar lika mycket om ett samhälle som förrått sina invånare som vice versa. Användandet av musik briljerar även här, och det är ett känslomässigt knytnävsslag att se den naiva Alex bli utsatt för sina egna metoder. Surrealistiskt felfri estetik och med en av Kubricks mest minnesvärda karaktärer i Alex, briljant gestaltad av Malcolm McDowell, bidrar till att skapa ett av filmhistoriens absolut starkaste verk. Och den är alltså inte ens etta på listan.

3. The Shining (1980)
Kubricks omätliga talang försvagades inte av genrebyte, och inte heller förlorade han sin starkt personliga prägel av att ge sig på något nytt: en renodlad skräckfilm. När en familj flyttar till ett stort, avlägset hotell för att ta hand om det över vintern går det inte som planerat. Fadern transformeras långsamt av de andar som hemsöker huset, medan hans son ser visioner av vad som komma skall. The Shining är en av de få filmer där Kubrick använde sig av en etablerad stjärna, men så är Jack Nicholson också helt magnifik i huvudrollen. På sätt och vis är The Shining det största testamentet till Kubricks geni. Han gjorde bara en skräckfilm, men det kan mycket väl vara den bästa som någonsin gjorts. Oerhört effektivt spänningsbyggande varvat med skruvat obehagliga scener ger ett helt gastkramande resultat. Den mångbottnade kvalitet som är ett av Kubricks signum skänker filmen det psykologiska djup som gör den så oerhört skrämmande. Ett nödvändigt mästerverk.

4. Dr. Strangelove (1964)
Ytterligare en fulländad bemästring i renodlad genrefilm, denna gång en komedi. En krigsgalen amerikansk general bestämmer sig för att starta ett kärnvapenanfall mot Sovjetunionen, mitt under det Kalla kriget. Filmen släpptes två år efter Kubakrisen, när kärnvapenutrotningens hot ställdes på sin spets, och är i grund och botten en skrämmande illustration över hur nära människorasen var utplåning. Men framförallt är den fruktansvärt rolig. Peter Sellers spelar tre roller, varav en är den titulära rådgivaren Dr. Strangelove, en hysterisk, tvångsbeteende före detta nazist. Roligast av alla är George C. Scott som den bisarrt krigstokige generalen Buck Turgidson. Av flera klassiska scener tillhör presidentens urskuldande telefonsamtal med en berusad sovjetisk premiärminister höjdpunkterna. Intelligent komedi när den är som allra, allra bäst, och en av de roligaste filmer som gjorts.

5. Paths of Glory (1957)
En tidig krigsfilm som är ovanligt traditionell för Kubrick, men ändå fruktansvärt effektiv. Efter att några soldater vägrat att delta i ett omöjligt anfall under först världskriget beslutar deras överordnade att statuera ett exempel och avrätta dem för feghet. Deras överste, spelad av Kirk Douglas, försöker förtvivlat rädda dem. Detta var Kubricks andra fullängdsfilm och i efterhand märks det att han inte helt har utvecklat den säregna stil som kännetecknar honom ännu. Trots detta är filmen ett mästerverk och tillhör de starkaste krigsfilmer som gjorts. I all sin enkelhet har den en emotionellt förgörande styrka, och fungerar väl som en parabel för krigföringens inneboende absurditet. Framförallt slutscenen är förkrossande stark.

Förutom ovan nämnda verk har Kubrick även regisserat The Killing (1956), Spartacus (1960), Lolita (1962), Barry Lyndon (1975), Full Metal Jacket (1987) och Eyes Wide Shut (1999). Alla är definitivt värda att se, och ger om inte annat en komplett bild av det kanske största regissörskapet i filmhistorien.

Andreas Lundstedt

Det finns ingen genre som den amerikanska filmindustrin kastar ur sig i samma takt som skräck. Varje ny dussinremake innebär ännu ett knivhugg i bröstet på den svårbemästrade konstarten. Framtiden är dyster.

Första gången jag såg Alfred Hitchcocks Psycho var jag kanske tretton år. Det var tillsammans med min filmintresserade morfar och min två år yngre lillebror. Sen dess har väldigt, väldigt få filmer påverkat mig lika mycket som Psycho gjorde. Jag blev vanvettigt rädd. Framförallt var det slutscenen som helt skrämde livet ur mig. När filmens skrämmande hemlighet vecklas upp i en redan obehaglig scen blev jag helt knockad av den vansinnigt snygga kombinationen. Det inser jag nu. Men då var det en kamp på liv och död. Norman Bates förföljde mig. Jag var livrädd för honom. Intrycket verkade för evigt fastetsat i mitt medvetande. Det är en av de starkaste filmupplevelserna jag har haft, en av dem som jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Och den kom från en skräckfilm.

Termen ”Hollywood” tillskrivs ofta en negativ mening i lite finare kretsar. Det är synonymt med själlöshet, oändliga kavalkader av exploderande bilar och total brist på nytänkande. Precis som de flesta lär sig i grundstadiet går det inte att dra allt över en kant, och det gäller naturligtvis även den kända stadsdelen i Los Angeles. Men det finns en genre man varsamt och tålmodigt håller på att kväva till döds, och det är just skräck.

Först, lite sammanhang: att göra skräckfilmer är billigt. En genomsnittlig slasherrulle har bara bråkdelen av budgeten hos en storfilm. Konkret exempel: den förfärliga Saw VI som hade premiär för någon vecka sen kostade elva miljoner dollar att göra. 2012, den senaste katastroffilmen från ruskigt obegåvade regissören Roland Emmerich som nyligen släpptes, kostade över 250 miljoner dollar att göra. 2012 verkar bli en succé rent ekonomiskt, men det var inte alls någon självklarhet. Häri ligger också Hollywoods förtjusning i serier: varje nytt varumärke som ska etableras är en risk. Spider-Man 3 är så nära man kommer ett säkert vad. Och vänder man bara på myntet får man förklaring till den aldrig sinande strömmen skräckfilmer. Eftersom de kostar så lite att göra, förlorar de stora filmstudiorna i stort sett aldrig pengar. Saw VI är en flopp i USA jämfört med de tidigare filmerna i serien, men den har fortfarande gått med vinst.

Finniga tonårskillar som tar med sin första dejt på bio och får hålla armen om henne när hon blir rädd tycker säkert det är jättebra. Eller tjejer som får hålla armen om killar, för den delen. Men det har gjort det kreativa klimatet i USA för skräckfilmer till en postapokalyptisk ödemark.

Det första problemet är synen på vad som är skrämmande. I dag är det skrämmande när folk tvingas äta upp sina inälvor eller när knivpsykopater hoppar ut garderober. Klyschorna är så utslitna vid det här laget att man inte ens bryr sig längre. Hur många collegedudes som nyss haft sex med en cheerleader har blivit huggna i valfri kroppsdel efter att ha skrattat ”haha, det finns inget här”?

Att folk fortfarande, på allvar, kan bli rädda för det här är nästan lika fascinerande som att läsa Dostojevskij. Fast på helt fel sätt.

Överraskningar är inte skrämmande. Det är när det inte händer något som det är spännande. Publiken ska hela tiden tvingas tro att något ska hända utan att det gör det. Det krävs en oerhörd hantverksskicklighet för att behärska genren eftersom varje uteblivet klimax måste efterföljas av en höjning i intensitet. Praktexemplet är John Carpenters mästerverk Halloween, där Michael Myers frånvaro nästan är mer skrämmande än hans närvaro.

Ett helt centralt begrepp för att lyckas är osäkerhet. Känslan av att man inte har full koll på vad som kommer att hända eller varför det ens händer. Det behöver inte ligga i något specifikt. I Halloween är det Myers psykopatiska brist på empati och hans ständiga förföljelse av huvudkaraktären som gör att publiken sitter på stolskanten hela tiden. I Roman Polanskis fantastiska Hyresgästen är det avsaknaden av förklaring och motiv. Oavsett vilken beståndsdel som skapar den, är osäkerheten nödvändig. Det tomrum den skapar måste man själv fylla ut med egna funderingar och rädslor. Publiken tvingas engagera sig och målar upp olika scenarion för vad som kan tänkas hända. Så fort man inte vet börjar man spekulera. Och det är just den involveringen, det faktum att man tvingas investera en bit av sig själv, som gör att riktigt hemska skräckfilmer lämnar ett oerhört avtryck på minnet. Det var det som gjorde att jag blev livrädd för Psycho. Jag förstod inte vad som pågick, jag fantiserade och försökte lösa gåtan. När svaret avslöjades var det värre än jag kunde föreställa mig. Och jag kommer fortfarande ihåg det ögonblicket, trots att det snart var ett årtionde sen.

Det andra problemet är den rent parodiska bristen på kreativitet. I stort sett alla, och nu menar jag verkligen alla, amerikanska skräckfilmer som släpps är nyinspelningar. En kort sammanfattning för i år: Fredagen den trettonde, My Bloody Valentine, Halloween II, The Last House on the Left, The Uninvited (fotot), The Stepfather, Sorority Row. Den senaste månaden har faktiskt erbjudit förändring, eftersom både Paranormal Activity och Saw VI bygger på originalmanus.

Huvudsakligen gör man om antingen asiatiska skräckfilmer (The Ring, The Grudge, The Eye) eller amerikanska skräckfilmer som blivit tillräckligt bortglömda för att kunna filmas igen (The Hills Have Eyes, House of Wax, The Amityville Horror). En tredje kategori är även att göra så kallade re-boots, dvs. omstarter, av välkända serier. Här hittar man Halloween, Fredagen den trettonde och den kommande Terror på Elm Street-uppdateringen.

Och naturligtvis är den ofantliga latheten i att inte ens orka skriva nya manus väldigt talande för aspirationerna. Man vill bara casha in, och det snabbt. Många av filmerna var inte ens särskilt välkända när de släpptes. Man filmar dem igen bara för att slippa slänga lite pengar till en manusförfattare och spara in på fikabrödet till kontoret. Eller till en ny Lamborghini på uppfarten. Det är en miljö där pengagiriga filmstudior styr helt och hållet. För det mesta är det unga, oerfarna regissörer som sedan går vidare till något annat. Eller på pengaspråk, billiga och lättstyrda.

De nya filmerna är så klart i stort sett undantagslöst sämre. John Carpenters sköna The Fog förvandlades till en sanslöst dålig gegga med killen från Smallville i huvudrollen. Nyinspelningen av den fantastiska kultklassikern Liftaren lämnar, hrm, mer att önska. Och Gus Van Sants ”hyllning” till Psycho utgör ett lika älskvärt sätt att visa sin beundran för något som att döda sin egen mor. De är tomma, innehållslösa skal av sina föregångare.

Att jag blev så rädd när jag såg Psycho berodde delvis på min ålder. Jag har sett om den flera gånger, och även om jag fortfarande tycker den är både obehaglig och fantastisk, blir jag inte lika rädd längre. Men det är fortfarande ett faktum att riktigt bra skräck har en oerhört säregen och stark påverkan. Tyvärr verkar framtiden för den amerikanska skräckgenren vara ungefär lika hoppfull som för en genomsnittlig nordkoreansk bonde. Jag säger inte att allt var bättre förr. Många av de filmer som görs om idag var faktiskt inte särskilt bra till att börja med. Men under 1970- och 80-talen fanns det åtminstone ett billigt underhållningsvärde. Inte alltid bra, men ofta roligt. Idag är filmindustrins attityd till genren lika kliniskt kallblodig som en känslobefriad kirurgs.

Ytterligare fem tips för dig som är intresserad av bra skräckfilm:
Stanley Kubricks mega-klassiker The Shining är en nödvändig byggkloss i alla filmbildningar, oavsett vad man har för specialintresse.

Alan Parkers undangömda mästerverk Angel Heart är inte en renodlad skräckfilm, men innehåller många obehagliga scener och lyckas väl med ett etablera en surrealistisk stämning med David Lynch-vibbar.
David Lynch, ja. Obligatoriska TV-serien Twin Peaks innehåller vissa riktigt skrämmande stunder. Om jag inte minns fel har den moderna klassikern Mulholland Dr. en del riktigt ruggiga sekvenser också.
Sam Raimis Drag Me to Hell från i våras är ett perfekt exempel på hur man kan göra riktigt, riktigt bra skräck i ett modernt Hollywood-klimat.

Zack Snyders vuxnare version av Dawn of the Dead slår George Romeros lite överskattade, men bra, originalversion på fingrarna. Ett lysande undantag från regeln att nyversionen alltid är sämre än originalet.

Och om du är riktigt, riktigt modig…
Ger du dig på tv-spelet Silent Hill 2 till PlayStation 2. För många kanske mediet fortfarande ter sig som barnsligt och omoget. Den åsikten är hopplöst förlegad vid det här laget, men det är en annan diskussion. Det finns absolut ingenting som i rent skräckvärde möter sig med Silent Hill 2. Den psykologiska tortyren är så fulländad att det är helt uteslutet att spela det ensam. Ett oförglömligt, plågat och tragiskt mästerverk som få vågar spela tills det tar slut.

Andreas Lundstedt

Arnold Schwarzenegger är som de flesta vet Governator i Kalifornien sen några år tillbaka. Hur mannen som uttalat repliker som ”You shouldn’t drink and bake” (Raw Deal, 1986) kunde bli politisk ledare för en av världens största ekonomier är fortfarande en av världshistoriens coolaste händelser. Men det är inte anledningen till att jag skriver det här. Anledningen är att Arnold har en cameoroll i Sylvester Stallones sanslöst lovande The Expendables som just nu håller på att filmas (släpps sent nästa sommar). Även om det inte rör sig om en riktig comeback räcker det ändå som språngbräda för att lista Mr. Universes fem bästa filmer.

1. Terminator 2: Judgment Day (1991)
Fortfarande den bästa storfilm det moderna Hollywood har producerat. Svettig, intensiv och tung bortom all förståelse. Arnold är utsänd för att beskydda den framtida motståndsledaren John Connor från ytterligare en terminator. Kampen mot det övermäktiga genomsyrar varje bildruta. Den förestående apokalypsen, modernare mördarrobotar, ett oförstående samhälle. Inte ens brittiska diskbänksrealister kan låta bli att ryckas med av den helt fantastiska scenen när Arnold jagar en lastbil på motorcykel. Den givna ram som Hollywood-filmer har ger Terminator 2 en känsla av fullständig perfektion. Bättre än så här kan inte den här typen av filmer bli.

2. Predator (1987)
Amerikansk actionfilm var som bäst på 1980-talet, och John McTiernan var en av dess främsta regissörer. Efter klassikern Die Hard gjorde han fantastiska Predator, som aldrig riktigt har fått det beröm den förtjänar. Precis som i Die Hard används en sluten miljö. Istället för en skyskrapa är det den sydamerikanska djungeln. Arnold och hans gäng med obeskrivligt vältränade legosoldater är ute på ett uppdrag som snart saboteras av en mördarvarelse från yttre rymden. En av de mest citatvärdiga filmerna någonsin. ”You saying that Blain and Hawkins were killed by a fucking lizard? That’s a bullshit psyche job. There’s two to three men out there at most. Fucking lizard.”

3. Commando (1985)
Naturligtvis kan inte en film från mitten av åttiotalet som heter Commando med Arnold i huvudrollen vara annat än grym. Han spelar en enmansarmé vars dotter blir bortövad. Resten är lika förutsägbart som hysteriskt underhållande. Skurken ser ut som läderbögen i Village People. Arnold gömmer sig bakom rosbuskar för att ta skydd från kulor. När han slåss mot en soldat från elitförbandet gröna baskrarna, konstaterar han att ”I eat Green Bereds for breakfast”. När han naglar fast en bad guy med ett stålrör mot en ångventil avslutar han jobbet med att säga ”let off some steam”. Vem kan leverera one-liners som Arnold? Ingen, that’s who.

4. The Running Man (1987)
Att korsa Arnold Schwarzenegger med science fiction har onekligen visat sig vara ett vinnande koncept. I en totalitär framtid spelar han en soldat som trotsar order och tvingas ställa upp i en TV-show där fångar flyr för sitt liv från framtidsgladiatorer. Ännu ett hagelregn av one-liners och väldigt underhållande scener. Som när allas vår guvernör har ihjäl gladiatorn Sub-Zero och hånar programledaren Killian: ”Here’s your Sub-Zero – now Plain Zero!” Perfekt att se på bakfulla söndagar.

5. Total Recall (1990)
Mer sci-fi! Nu tillsammans med regissören Paul Verhoeven, som också gjort Starship Troopers och RoboCop. Filmen är något av en raritet eftersom den både är bra och har Sharon Stone i rollistan. Arnold har konstiga drömmar om Mars och efter att ha försökt implantera ett minne av en semester dit går allt fel. Hans vänner blir fiender, frun förråder honom (Sharon Stone, såklart), och så vidare. Ganska komplicerad och originell handling tillsammans med trovärdig och snygg dekor på Mars. Allvarligare ton än de tre föregående filmerna på listan, men ändå riktigt stabil underhållning.

Och undvik: Red Sonja. Har du sett Conan-filmerna och insett att den första är bra och den andra ganska kass men ändå kul? Gå inte in i fällan och hoppas på Red Sonja. Arnold spelar ännu en barbar, som ser ut exakt som Conan och pratar exakt som Conan men inte är Conan. Men av outgrundlig anledning har han inte huvudrollen – det har Brigitte Nielsen. Hon som var gift med Sylvester Stallone under hans storhetsperiod och var med i Surreal Life på VH1 häromåret. Brigitte Nielsen är en plågsamt värdelös skådespelerska. Och Red Sonja är en ursäkt för att hon ska få visa hud och låtsas att hon kan fäktas. You do the math.

Så, det var det. Anledningen till att första Terminator inte är med är att jag bestämde mig för att låta andra filmen representera serien. Annars hade den kommit efter Predator, för det fåtal som undrar.

Andreas Lundstedt

Svensk film är nästan alltid utskälld, men till skillnad från tidigare år har det svenska filmåret 2009 faktiskt varit imponerande starkt. När tom Lukas Moodysons första stora internationella film Mammut hamnar lite i skymundan, förstår man att det här filmåret var exceptionellt. Män som hatar kvinnor har gjort enorm publiksuccé runt om i Europa. Dessutom har en rad filmer uppmärksammats på festivaler utomlands som tex Man tänker sitt, Metropia, Bananas!* och inte minst Videocracy.

Med ett så starkt år är konkurrensen också extra hård om att bli Sveriges oscarsbidrag. Det närmar sig ett beslut av juryn som består av 14 personer. Senast den 30 september bör vi veta, då måste nämligen alla länder meddelat sina bidrag. Låt oss gå igenom favoriterna. Längst ner på denna sida kan du också rösta på din favoritfilm!

Förhandsfavoriter

Man tänker sitt
Det här väldigt annorlunda poetiska dramat har fått en del god kritik utomlands efter premiären på Berlin Filmfestival i våras. Nu när den fått biopremiär i Sverige har mottagandet varit positivt även här och flera kritiker är lyriska. Man tänker sitt är ingen typisk Oscarfilm, men det var ju inte heller Roy Anderssons Du levande som var Sveriges Oscarbidrag för två år sedan. Ett potentiellt problem är att biopubliken är splittrad och den har lågt betyg på IMDb, endast 6.0.

Det enda rationella
Filmen är uttagen till Venedig filmfestivals kritikersektion. Det enda rationella är ett skruvat relationsdrama, med kända skådespelare (Pernilla August, Rolf Lassgård mfl) som har premiär i precis rätt tid innan sista tillåtna premiärdatumet för Oscarbidrag. Hur blir mottagandet i Venedig och från svenska kritiker?

Flickan
En stark film med förstklassigt foto av hyllade filmfotografen Hoyte van Hoytema som också gjorde fotot till Låt den rätte komma in. Flickan fick premiär under Filmfestivalen i Berlin i våras och är den svenska film som fått bäst betyg av svenska filmkritiker i år. Filmen har nyligen haft biopremiär, väl tajmat innan sista tillåtna premiärdatum.

I taket lyser stjärnorna
Denna starka filmatisering av den populära boken med samma namn har fått väldigt bra kritik. Filmen hade premiär i våras, men den gjorde säkert ett tillräckligt starkt intryck på juryn att man har den i färskt minne ändå.

Outsiders

Män som hatar kvinnor
Många fans av denna trilogi tycker nog att det borde vara självklart att en så internationellt framgångsrik film ska bli Sveriges oscarbidrag. Nu är det inte riktigt så enkelt. Huvudanledningen är inte kvalitén utan att den har en dansk regissör och en dansk producent. Den är också till stor del finansierad utomlands. Sammantaget gör jag bedömningen att den skulle diskas av Oscargalans regler och därmed inte kommer utses till Sveriges oscarbidrag. Flickan som lekte med elden är ju regisserad av en svensk, Daniel Alfredsson. Fast det blir svårt att utse en mellanfilm.

I skuggan av värmen – Ytterligare en gripande filmatisering av en populär bok. Den mottogs bra av både publik och kritiker när den kom i våras, men är konkurrensen för hård i år?

De ofrivilliga – Kritikerrrosad film som hade biopremiär sent 2008 vilket gör att den rent teoretiskt kan utses. Ett så starkt filmår som 2009 väljer man nog ändå ingen film som haft premiär året innan.

Låt den rätte komma in – Samma situation som De ofrivilliga, fast den här filmen har ju haft en större publikframgång både i Sverige och utomlands. Det stora problemet som jag ser det är att filmen hade biopremiär i USA 2008, vilket om jag läst reglerna korrekt diskvalificerar filmen från att kunna bli nominerad för året 2009.

Filmerna som inte kan bli Sveriges Oscarsbidrag

Mammut – Moodysons internationella drama. Med internationella skådespelare och engelsk dialog är reglerna för hårda för att den ska bli Sveriges bidrag.
Apan – Jesper Ganslandts (Farväl Falkenberg) nya. För sent premiärdatum.
Bröllopsfotografen – Ulf Malmros nya komedi. För sent premiärdatum och knappast en Oscarkandidat ändå.
Metropia – För sent premiärdatum och dessutom ganska blandad kritik på Venedig filmfestival.
Videocracy – Hyllad i Italien, men eftersom det är en dokumentär kan den inte utses.
Bananas!* – Också en intressant dokumentär som uppmärksammats stort pga att regissören stämts av bananföretaget Dole.

Sveriges bidrag?

Ett imponerande svenskt filmår alltså och därmed ganska svårtippat. Själv tror jag på Flickan.

Andra bloggar om: film, oscarsgalan 2010, oscarsgalan

1. Filmer som vill tävla i kategorin bästa utländska film vid årets gala måste ha haft biopremiär i hemlandet redan senast den 30 september.
Det innebär i praktiken att utländska filmer som har biopremiär under tre intensiva biomånader som oktober, november och december inte nomineras. I teorin kan de nomineras nästa år, men det sker sällan eftersom man gärna vill lyfta fram färskare filmer. Amerikanska filmer däremot kan ha haft biopremiär så sent som den 31 december.

2. Om en film vinner kategorin för Bästa utländska film ett år men inte hunnit ha amerikansk biopremiär än för att kvalificera sig i kategorin för Bästa film får den inte nomineras nästa år i den kategorin.
Denna punkt i kombination med punkten ovan är två förklaringar till att få icke-amerikanska filmer nomineras till Bästa film.

3. Om delar av ett soundtrack består av tidigare släppt material kan inte de delar som är i original bedömas för sig. Resultatet är att hela soundtracket inte nomineras. Drabbad i år är främst Jonny Greenwoods soundtrack för There will be blood. Läs mer om det här.

4. Endast tre producenter kan vinna en Oscar även om filmen haft fyra producenter. Den 80 år gamla regeln har nyss ändrats och möjliggör nu under speciella omständigheter fler pristagare. Little miss sunshine som var nominerad förra året hade 5 producenter, men tvingades välja ut 3 som skulle få priset om filmen vann. Det gjorde den inte.

5. Andra länder än USA kan bara nominera en film till kategorin Best foreign language film. Det kvittar om ett land kontinuerligt har många och bra filmer, eller ofta nomineras som Frankrike. Årets offer för det var i år franska Fjärilen i glaskupan och La Vie en Rose. Frankrike valde istället Persepolis som inte oscarnominerades i denna kategori, dock i kategorin för animerade långfilmer.

6. Länderna själva nominerar filmer till bästa utländska film. Därmed är det sällan filmer som är kritiska mot det egna landet som nomineras i länder som Kina. I vissa länders uttagning spelar politik en större roll än filmens kvalitet. Årets offer för denna regel är Ang Lees Lust, caution. Den kunde inte nomineras för Taiwan istället för Kina som producenten ville eftersom den inte var tillräckligt taiwanesisk enligt oscarakademin.

7. Utländsk film med stort finansiellt stöd från annat land kan inte nomineras i kategorin Bästa utländska film. Samproduktioner mellan olika länder är mer regel än undantag vilket försvårar för vissa filmer att bli nominerade i denna kategori.

8. Engelsk dialog diskvalificerar filmer från kategorin Bästa utländska film. Ett offer för denna regel i år är Israeliska filmen ”The Band’s Visit”. Där talas det hebreiska och arabiska men filmen innehåller också knackig dialog på engelska när de egyptiska bandmedlemmarna möter israeler.

9. Filmer i kategorin bästa utländska film måste vara på landets huvudsakliga språk. En kanadensisk film kan inte vara på hindi tex som i filmen ”Water” från 2005, trots att filmen inte är på engelska. Regeln har nyligen ändrats, så det är ok nu.

10. Medlemmar av akademin som vill rösta i kategorin för bästa film måste se alla filmer som valts ut av runt 80 länder. Det gör att främst äldre medlemmar har tid att se alla. Resultatet av deras val blir därefter och missgynnar det nya enligt kritikerna av detta system.

Andra bloggar om: film, oscargalan, there will be blood, the bands visit, little miss sunshine

Men det är främst tre andra svenska filmer som får min mun att vattnas.

1. Jens Jonssons första långfilm får premiär, Ping-Pong Kingen. Han har under flera år gjort succé med kortfilmer på festivaler runt om i världen. Nu är första långfilmen sensationellt nog uttagen till Sundance. Sällan har ordet äntligen passat så väl in på en svensk debutfilm.

2. Vampyrskräckisen Låt den rätte komma in är baserad på John Ajvide Lindqvists succébok med samma namn och har regisserats av Tomas Alfredsson (Fyra nyanser av brunt). Filmen utspelar sig 1981 och handlar om Oskar som är 12 år och mobbad.

3. Mammut är Lukas Moodysons första internationella storfilm på engelska med Gael Garcia Bernal (Babel, The Science of Sleep) och Michelle Williams (Brokeback Mountain). Den får biopremiär till hösten.

Det finns också ett flertal andra filmer som kan överraska under våren och sommaren 2008.

Morgan Pålsson – Världsreporter
Hipp-hipp gänget på film. Skulle kunna bli riktigt skoj även om den värsta hysterin har dött ut. Ofta är det svårt att hålla igång en tv-komedi speltiden ut på långfilm.

Maria Larssons eviga ögonblick
Jan Troells nya film med Amanda Ooms och Mikael Persbrandt.

Ella Lemhagens nya komedi med Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson handlar om bögarna Göran och Sven som adopterar en baby på 1,5 år. Det visar sig dock vara ett tryckfel och Patrik är egentligen 15 år. Filmen heter Patrik 1,5 och får biopremiär under sommaren.

Varg av Daniel Alfredson med manus av Kerstin Ekman får biopremiär i april. Peter Stormare spelar enstöringen Klemens. Ett välriktat yxhugg ställer livet i vildmarken på svåra prov.

För personer med lite annan filmsmak än min egen så kanske Colin Nutleys nya kan locka. Angel handlar om en avdankad rocksångerska som vill in i rampljuset igen. Filmen utspelar sig delvis i Thailand. Du vet redan vem som spelar huvudrollen antar jag?

Dessutom kommer ett par intressanta svenska dokumentärer under våren.

Necrobusiness handlar om begravningsfirmor i Polen som betalar ambulansförare för att ta död på sina patienter. Varje lik ger nämligen 10000 kr i statliga bidrag.

Bang och världshistorien handlar om en svensk kvinnlig journalist som ofta befann sig i händelsernas centrum under 1900-talet.

En enastående studie i mänsklig förnedring är en nära dokumentär inspelad helt med mobilkamera om en ung mans depression.

Maggie vaknar på balkongen handlar om en färgstark invandrarkvinna i Malmö. Hon har själv filmat med handhållen kamera och berättar om sitt omskakande liv.

Hälsningar från skogen är Mikel Cee Karlssons porträtt av sin hembygd i den svenska storskogen med vältrimmade trädgårdar och fördomar.

Låt oss hoppas att jag slipper äta upp denna hyllning om ett år när vi har facit.

Andra bloggar om: film, svensk film, mikael persbrandt, lena endre, jan troell, hipp-hipp, mammut, amanda ooms, ping-pongkingen, gustaf skarsgård, varg, låt den rätte komma in