Topp

Läs mer »

Läs mer »

Läs mer »

Prinsessan och grodan är en ny animerad musikal av Disney som har biopremiär den 5 februari. Filmen utspelar sig i den underbaraste av alla städer, New Orleans. Och som skildrar den vackraste kärlekshistorian som någonsin berättats… med grodor, voodoo och en sjungande krokodil.

Galapremiären hölls på biografen Rigoletto i Stockholm.

Foto: Peo Sandholm

Cirkus i Stockholm, den 25 januari 2010. Över 100 foton! Lista på galans alla pristagare 2010

Fotograf: Johanna Solgren.
(Klicka på ett foto för större version och då kan du också bläddra med piltangenterna på ditt tangentbord mellan bilderna)

Lista på galans alla pristagare 2010

Jesper Sahlén gör svenska rösten för karaktären Flint i animerade komedin Det regnar köttbullar.

På söndagen var det galapremiär på Rigoletto i Stockholm för den animerade komedin Det regnar köttbullar. Filmen har biopremiär den 22 januari och visas på utvalda biografer i 3D.

Fotograf: Peo Sandholm

Läs mer om filmen – Se trailer

Det var kändistätt på galapremiären för svenska gangsterthrillern Snabba Cash. Filmen är baserad på Jens Lapidus succéroman. Huvudrollen spelas av Joel Kinnaman.

På onsdagskvällens galapremiär på Rigoletto fanns bland annat filmens skådespelare och regissören Daniel Espinosa på plats. Men även en av landets främsta Hollywoodkändisar. Fotografernas blixtar smattrade lite extra när Stellan Skarsgård anlände. Han tackade för som han beskrev det “ljusterapin”.

Klicka på ett foto nedan för större version. Du kan då också bläddra mellan fotona med piltangenterna på din dator eller genom att klicka på pilarna under fotona.

Fotograf: Johanna Solgren

Läs mer »

Läs mer »

Peter Stormare och Rolf Lassgård medverkar i Jägarna 2

Jägarna 2 blir verklighet och Peter Stormare gör Rolf Lassgård sällskap som huvudrollsinnehavare. Peter spelar rollen som Torsten, lokalpolis i ett norrländskt samhälle.

- Äntligen har vi arbetat fram ett bra manuskript som gör att jag tror på en Jägarna 2. Det har tagit 12 år och jag har tackat nej till 6-8 olika versioner. Men nu har vi en stark historia och jag tror att vi kan göra en fantastisk uppföljare till Jägarna, säger regissören Kjell Sundvall.

Handling:
Det har gått 15 år sedan Erik (Rolf Lassgård) i all hast tvingades lämna sin polistjänst i Norrland. Nu 15 år senare bor han i Stockholm och har lyckats bli Riksmordkommissionens bästa förhörsledare. Ett brutalt mord tvingar honom att åka upp till sina gamla hemtrakter. Det som först ser ut som en enkel mordhistoria visar sig dock snart vara något betydligt mer komplicerat där både jägare, lokala poliser samt Eriks närmaste verkar vara inblandade. Ju mer snaran dras åt desto djupare blir konflikten mellan honom och den lokala polisen och allt utvecklar sig till en värre mardröm än Erik någonsin kunnat ana…

Manuset är skrivet av Björn Carlström och Stefan Thunberg.

Inspelning sker i Norrbotten hösten 2010 och filmen har biopremiär 2011.

Mer om filmen Jägarna 2

Andra bloggar om: film

DN

Paranormal Activity

Det finns ingen genre som den amerikanska filmindustrin kastar ur sig i samma takt som skräck. Varje ny dussinremake innebär ännu ett knivhugg i bröstet på den svårbemästrade konstarten. Framtiden är dyster.

Första gången jag såg Alfred Hitchcocks Psycho var jag kanske tretton år. Det var tillsammans med min filmintresserade morfar och min två år yngre lillebror. Sen dess har väldigt, väldigt få filmer påverkat mig lika mycket som Psycho gjorde. Jag blev vanvettigt rädd. Framförallt var det slutscenen som helt skrämde livet ur mig. När filmens skrämmande hemlighet vecklas upp i en redan obehaglig scen blev jag helt knockad av den vansinnigt snygga kombinationen. Det inser jag nu. Men då var det en kamp på liv och död. Norman Bates förföljde mig. Jag var livrädd för honom. Intrycket verkade för evigt fastetsat i mitt medvetande. Det är en av de starkaste filmupplevelserna jag har haft, en av dem som jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Och den kom från en skräckfilm.

Termen ”Hollywood” tillskrivs ofta en negativ mening i lite finare kretsar. Det är synonymt med själlöshet, oändliga kavalkader av exploderande bilar och total brist på nytänkande. Precis som de flesta lär sig i grundstadiet går det inte att dra allt över en kant, och det gäller naturligtvis även den kända stadsdelen i Los Angeles. Men det finns en genre man varsamt och tålmodigt håller på att kväva till döds, och det är just skräck.

Först, lite sammanhang: att göra skräckfilmer är billigt. En genomsnittlig slasherrulle har bara bråkdelen av budgeten hos en storfilm. Konkret exempel: den förfärliga Saw VI som hade premiär för någon vecka sen kostade elva miljoner dollar att göra. 2012, den senaste katastroffilmen från ruskigt obegåvade regissören Roland Emmerich som nyligen släpptes, kostade över 250 miljoner dollar att göra. 2012 verkar bli en succé rent ekonomiskt, men det var inte alls någon självklarhet. Häri ligger också Hollywoods förtjusning i serier: varje nytt varumärke som ska etableras är en risk. Spider-Man 3 är så nära man kommer ett säkert vad. Och vänder man bara på myntet får man förklaring till den aldrig sinande strömmen skräckfilmer. Eftersom de kostar så lite att göra, förlorar de stora filmstudiorna i stort sett aldrig pengar. Saw VI är en flopp i USA jämfört med de tidigare filmerna i serien, men den har fortfarande gått med vinst.

Finniga tonårskillar som tar med sin första dejt på bio och får hålla armen om henne när hon blir rädd tycker säkert det är jättebra. Eller tjejer som får hålla armen om killar, för den delen. Men det har gjort det kreativa klimatet i USA för skräckfilmer till en postapokalyptisk ödemark.

Det första problemet är synen på vad som är skrämmande. I dag är det skrämmande när folk tvingas äta upp sina inälvor eller när knivpsykopater hoppar ut garderober. Klyschorna är så utslitna vid det här laget att man inte ens bryr sig längre. Hur många collegedudes som nyss haft sex med en cheerleader har blivit huggna i valfri kroppsdel efter att ha skrattat ”haha, det finns inget här”?

Att folk fortfarande, på allvar, kan bli rädda för det här är nästan lika fascinerande som att läsa Dostojevskij. Fast på helt fel sätt.

Överraskningar är inte skrämmande. Det är när det inte händer något som det är spännande. Publiken ska hela tiden tvingas tro att något ska hända utan att det gör det. Det krävs en oerhörd hantverksskicklighet för att behärska genren eftersom varje uteblivet klimax måste efterföljas av en höjning i intensitet. Praktexemplet är John Carpenters mästerverk Halloween, där Michael Myers frånvaro nästan är mer skrämmande än hans närvaro.

Ett helt centralt begrepp för att lyckas är osäkerhet. Känslan av att man inte har full koll på vad som kommer att hända eller varför det ens händer. Det behöver inte ligga i något specifikt. I Halloween är det Myers psykopatiska brist på empati och hans ständiga förföljelse av huvudkaraktären som gör att publiken sitter på stolskanten hela tiden. I Roman Polanskis fantastiska Hyresgästen är det avsaknaden av förklaring och motiv. Oavsett vilken beståndsdel som skapar den, är osäkerheten nödvändig. Det tomrum den skapar måste man själv fylla ut med egna funderingar och rädslor. Publiken tvingas engagera sig och målar upp olika scenarion för vad som kan tänkas hända. Så fort man inte vet börjar man spekulera. Och det är just den involveringen, det faktum att man tvingas investera en bit av sig själv, som gör att riktigt hemska skräckfilmer lämnar ett oerhört avtryck på minnet. Det var det som gjorde att jag blev livrädd för Psycho. Jag förstod inte vad som pågick, jag fantiserade och försökte lösa gåtan. När svaret avslöjades var det värre än jag kunde föreställa mig. Och jag kommer fortfarande ihåg det ögonblicket, trots att det snart var ett årtionde sen.

Det andra problemet är den rent parodiska bristen på kreativitet. I stort sett alla, och nu menar jag verkligen alla, amerikanska skräckfilmer som släpps är nyinspelningar. En kort sammanfattning för i år: Fredagen den trettonde, My Bloody Valentine, Halloween II, The Last House on the Left, The Uninvited (fotot), The Stepfather, Sorority Row. Den senaste månaden har faktiskt erbjudit förändring, eftersom både Paranormal Activity och Saw VI bygger på originalmanus.

Huvudsakligen gör man om antingen asiatiska skräckfilmer (The Ring, The Grudge, The Eye) eller amerikanska skräckfilmer som blivit tillräckligt bortglömda för att kunna filmas igen (The Hills Have Eyes, House of Wax, The Amityville Horror). En tredje kategori är även att göra så kallade re-boots, dvs. omstarter, av välkända serier. Här hittar man Halloween, Fredagen den trettonde och den kommande Terror på Elm Street-uppdateringen.

Och naturligtvis är den ofantliga latheten i att inte ens orka skriva nya manus väldigt talande för aspirationerna. Man vill bara casha in, och det snabbt. Många av filmerna var inte ens särskilt välkända när de släpptes. Man filmar dem igen bara för att slippa slänga lite pengar till en manusförfattare och spara in på fikabrödet till kontoret. Eller till en ny Lamborghini på uppfarten. Det är en miljö där pengagiriga filmstudior styr helt och hållet. För det mesta är det unga, oerfarna regissörer som sedan går vidare till något annat. Eller på pengaspråk, billiga och lättstyrda.

De nya filmerna är så klart i stort sett undantagslöst sämre. John Carpenters sköna The Fog förvandlades till en sanslöst dålig gegga med killen från Smallville i huvudrollen. Nyinspelningen av den fantastiska kultklassikern Liftaren lämnar, hrm, mer att önska. Och Gus Van Sants ”hyllning” till Psycho utgör ett lika älskvärt sätt att visa sin beundran för något som att döda sin egen mor. De är tomma, innehållslösa skal av sina föregångare.

Att jag blev så rädd när jag såg Psycho berodde delvis på min ålder. Jag har sett om den flera gånger, och även om jag fortfarande tycker den är både obehaglig och fantastisk, blir jag inte lika rädd längre. Men det är fortfarande ett faktum att riktigt bra skräck har en oerhört säregen och stark påverkan. Tyvärr verkar framtiden för den amerikanska skräckgenren vara ungefär lika hoppfull som för en genomsnittlig nordkoreansk bonde. Jag säger inte att allt var bättre förr. Många av de filmer som görs om idag var faktiskt inte särskilt bra till att börja med. Men under 1970- och 80-talen fanns det åtminstone ett billigt underhållningsvärde. Inte alltid bra, men ofta roligt. Idag är filmindustrins attityd till genren lika kliniskt kallblodig som en känslobefriad kirurgs.

Ytterligare fem tips för dig som är intresserad av bra skräckfilm:
Stanley Kubricks mega-klassiker The Shining är en nödvändig byggkloss i alla filmbildningar, oavsett vad man har för specialintresse.

Alan Parkers undangömda mästerverk Angel Heart är inte en renodlad skräckfilm, men innehåller många obehagliga scener och lyckas väl med ett etablera en surrealistisk stämning med David Lynch-vibbar.
David Lynch, ja. Obligatoriska TV-serien Twin Peaks innehåller vissa riktigt skrämmande stunder. Om jag inte minns fel har den moderna klassikern Mulholland Dr. en del riktigt ruggiga sekvenser också.
Sam Raimis Drag Me to Hell från i våras är ett perfekt exempel på hur man kan göra riktigt, riktigt bra skräck i ett modernt Hollywood-klimat.

Zack Snyders vuxnare version av Dawn of the Dead slår George Romeros lite överskattade, men bra, originalversion på fingrarna. Ett lysande undantag från regeln att nyversionen alltid är sämre än originalet.

Och om du är riktigt, riktigt modig…
Ger du dig på tv-spelet Silent Hill 2 till PlayStation 2. För många kanske mediet fortfarande ter sig som barnsligt och omoget. Den åsikten är hopplöst förlegad vid det här laget, men det är en annan diskussion. Det finns absolut ingenting som i rent skräckvärde möter sig med Silent Hill 2. Den psykologiska tortyren är så fulländad att det är helt uteslutet att spela det ensam. Ett oförglömligt, plågat och tragiskt mästerverk som få vågar spela tills det tar slut.

Andreas Lundstedt

Stockholm Filmfestival fyller 20 år. Vi har tagit en titt på några av filmerna och fyller på denna sida med nya recensioner under festivalen.

Gigante

Regi: Adrián Biniez
Medverkande: Horacio Camandule, Leonor Svarcas

Jarita jobbar som säkerhetsvakt om nätterna i en stor supermarket. Hans liv verkar inte bjuda på många överraskningar. En dag fastnar hans blick på städerskan, Julia, som också jobbar i butiken. Ett till att börja med voyeuristiskt upptåg utvecklas snart till ett intresse för Julias liv. Jaritas liv kretsar snart bara kring Julia, han observerar henne på monitorerna om nätterna och följer efter henne om dagarna för att lära sig mer om hennes liv och intressen. Detta är en varm, humoristisk och älskvärd film. Jarita är en väldigt sympatisk karaktär och man hoppas genom filmens gång att han ska finna modet och våga ta kontakt med Julia.

Katarina Sabuk

Mr. Nobody

Regi: Jaco Van Dormael
Medverkande: Diane Kruger, Juno Temple, Jared Leto

När nioåriga Nemos föräldrar ska skiljas måste han välja vem han ska bo med, ska han flytta med sin mor eller ska han stanna med sin far. Drygt hundra år senare minns Nemo de olika liven som han har levt eller skulle ha kunnat leva beroende på vilket val han hade gjort. Filmen kretsar kring filosofiska frågor som predestination och existentialism. Tyvärr är tankarna mest quasifilosofiska och det blir töntigt många gånger. Dessutom är filmen otroligt rörig, det finns alltför många spår. Man borde ha tagit bort många av spåren/liven och i stället fokuserat på ett färre antal men gått in mer på djupet. Regissören vill alldeles för mycket och precis som protagonisten har han svårt att göra ett val, utan tar istället med ALLT. Det blir en potpourri av stilar, ofta ganska jobbig och stökig MTV estetik, samt en lika stor potpourri av så kallade filosofiska tankar. Filmen består av många ”fina” formuleringar, men har den verkligen något att säga? Jag svarar nej på den frågan. Det är ingenting nytt som sägs i filmen, tankarna på hur olika livet skulle se ut om man gjorde olika val har gjorts förut och har dessutom gjorts mycket bättre. Ibland andas filmen Tom Tykwer, både visuellt och innehållsmässigt, dock har Tykwer, till skillnad från denna film, en klar tanke med vad han vill förmedla, vilket får hans filmer att fungera.

Jag vill ändå ge en eloge till Jaco van Dormael för hans sätt att skildra ung kärlek och intimitet, det är sällan man ser så sinnesfulla skildringar. Även de unga skådespelarna gör väldigt bra rollprestationer. De fina skildringarna av ungdomskärlek och ett par riktigt fina scener lyfter filmen till en tvåa.

Katarina Sabuk

Recensioner på festivalaktuella filmer som går upp på bio snart

9
The Cove
Metropia

Andra bloggar om: film, stockholm filmfestival