King Kong: Jättegorillans återkomst

En stor gorilla kärar ned sig i en liten människa. Låter det bekant? Filmen har gjorts förut. Snart kommer en ny version signerad Peter Jackson.

Det ser illa ut för Peter Jackson och hans mannar. Att göra remakes på mästerverk – i detta fall ”King Kong” från 1933 – blir sällan lyckat. Fråga bara John Guillermin. Han gjorde två tappra försök att återuppliva jättegorillan – 1976 med ”King Kong”, 1986 med ”King Kong Lives” – och det vore orättvist mot mänskligheten att kalla dem någonting annat än patetiska jättefiaskon.

Lyckligtvis rör sig Herr Jackson med en betydligt mer gastronomisk budget än sin föregångare. Och kanske viktigast av allt – efter framgångarna han rönt med ”Sagan Om Ringen”-trilogin har han en hel bunt fans suktande efter hans nya film, vilket åtminstone garanterar återkastning av gjorda investeringar.

Naomi Watts och Adrien Brody i King Kong

Sisådär hundra kronor kommer jag att bidra med till den nyzeeländske filmmogulens kassavalv. För en biobiljett kommer jag att införskaffa, plikttroget likt det hängivna fan jag är. Och fan av Jackson var jag långt innan hobbitar och vitskäggiga trollkarlar intog vita duken. Det vågar jag erkänna trots den överhängande nörd-faktorn som omger ett sådant medgivande. För det är nördigt. Det är nog i själva verket det enda ordet för att beskriva varför man skrattar sig igenom Jacksons tidigare alster så som ”Braindead”, när den normala reaktionen istället borde vara att springa iväg till toan för att vomera, efter att man skådat diverse absurda människors kroppsdelar flyga av när en blodig man med en bestialisk gräsklippare attackerat dem.

Varför man blir sugen på en hamburgare efter att ha sett ”Bad Taste”, trots att hela temat i filmen handlar om utomjordingars visit på vår planet för att kunna skapa välstekta biffar av människokött. Varför man… Nej, Peter Jackson är helt enkelt en man som kan sina saker. Hur osmakliga de sakerna än må vara. Ändå är jag något skeptisk inför nya ”King Kong”. Inte pengamässigt som sagt, men rent kvalitetsmässigt. Filmen handlar ju trots allt om en överdimensionerad primat som blir förälskad i en människokvinna för bövelen!

Men vem är egentligen jag att klandra den hårige giganten? Naomi Watts, som spelar hans kärleksintresse, är svår att inte gilla så skicklig och sårbart vacker som hon är. Och att filmens handling är en aning eller två befängd kan jag med lite ansträngning ha överseende med.

Förutom Watts innehar tjejernas favorithunk, tillika forne Oscars-vinnaren, Adrien Brody en huvudroll. Den tredje större rollen har lite överraskande Jack Black lagt beslag på, och likt en Gert Fylking under Horace Engdahls offentliggörande av årets Nobelpristagare ropar jag högljutt ut: Äntligen!

För äntligen får han en seriös roll att sätta tänderna i och det var sannerligen på tiden. Det har nästan varit smärtsamt att se på hur han i Hollywoods fördömande ögon varit på väg att för alltid bli type-castad som en överviktig lustigkurre. Jag gillar Black och han förtjänar bättre än så.

Naomi Watts, Adrien Brody, Jack Black, en stor budget, en stjärnregissör… vad är det som kan gå fel? Nja, själva idén med nyinspelningar borde ju vara att överträffa originalet, även om det är tveksamt om speciellt många idéfattiga regissörer på sistone anammat det tankesättet när de skapat den ena bedrövliga amerikaniserade varianten av Asienproducerade skräckisar efter den andra.

Jack Black i Peter Jacksons King Kong

Nu är det väl inte så många barn av idag som sett originalet må hända, så det är ju till Jacksons fördel. Men för mig som sett det och kan intyga att filmen både har ett bra manus (kärlekskranka jättegorillor till trots), bra skådespelarinsatser, och faktiskt, för sin tid, häpnadsväckande bra specialeffekter, så är jag inte så lättköpt.

Men det är ändå med specialeffekterna Jackson har chansen att sätta sin prägel på filmen. I den svartvita versionen från 1933 skapades King Kong och hans fiender (diverse dinosaurier) genom bild-för-bild-filmning, vilket gav intrycket att filmen var ”hackig”. I 2005 års version är det istället en orgie i flytande CGI-effekter vi har att vänta oss.

Samma trupp som stod för specialeffekterna i Tolkien-trilogin gör så även här. Och Andy Serkis, allas vår Gollum, har återigen kopplat in sig till elektroderna och lånat ut sina rörelser. Den här gången till storapan själv.

Lyckas Serkis apa sig på ett trovärdigt sätt, och vi biobesökare förmår koppla bort de logiskttänkande delarna av hjärnan, kan vi få en härlig film att småmysa åt i decemberkylan. Annars får vi nog kallt räkna med att en välspelad men fånig och för all del kraftigt hårig flopp modell större är på intågande.

Anders Gustavsson

Läs mer om Peter Jacksons King Kong

Senast uppdaterad 24 november, 2005.